Sayounara...

Jag har sagt farväl till Japan nu. Sitter hemma i en skrubb vid min dator och klockan är ca 04.20. Jajemen, det är jetlaggen som är här och spökar. Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken... Fast mycket till snö kan jag ju inte påstå att det finns här hemma. Och jag är inte tomten. Men syrran brukar kalla mig för en nisse.

Det var jobbigt att säga hejdå. Riktigt jobbigt. Jag saknar redan artigheten (som bytts mot julstressade lulebor), rena gator (här ligger cigarettfimpar överallt) och alla bekväma vending machines (fick säkert köa 10 min på Coop för att köpa en flaska vatten. Som ett litet tillägg kan nämnas att jag generat fick dra mitt kort för att köpa nämnda flaska eftersom jag glömt att plånboken endast hade japanska yen att bjuda på...).

Undrar hur länge det kommer dröja innan den omedvetet tillvanda bugningen/nickningen går ur kroppen?

Jag vill fortfarande äta med pinnar. Det var lite lustigt... vid en lunch härom veckan märkte jag hur en av tjejerna nyfiket studerade hur jag åt. Jag frågade henne vad hon satt och tänkte på. Hon log och härmade min handrörelse när hon sa att jag verkligen blivit mycket skickligare sen jag kom dit. Det tar jag som ett gott betyg.

Jag måste tillbaka. Så är det bara. En dag... Kanske jag blir bjuden till 20-årsjubileumet 2017?


P.S. Resväskan vägde inte 40 kg utan "endast" 26 kg. D.v.s. 6 kg mer än tillåtet. Jag fick veta att detta normalt kostar 7000 yen/kg (totalt ca 2500 kr för mig alltså) men jag fick skicka gratis den här gången om jag lovade dyrt och heligt att komma ihåg maxgränsen till nästa gång. Kanske hon insåg att detta var pengar jag ändå aldrig skulle kunna hosta upp där vid incheckningsdisken, eller så förstod hon att man omöjligt kan hålla gränsen om man bott där så länge som jag gjort. Oavsett anledningen så är jag hemskt tacksam...

Luncher och packning...

Jag har varit på lunch med mina handledare. Igår bjöd Nishikawa-sensei mig och Takahashi-san (min doktorandhandledare...) på en "casual Kyoto-style" lunch. Det var trevligt, men konversationen flödade inte direkt... Jag fick dock veta att de data jag tagit fram ska användas i en artikel de ska skicka in för publicering! Wow! Fast Takahashi-san ska först lägga till lite mer data också...

Idag var det professor Takakura som bjöd på lunch. På tu man hand! Needless to say, jag var skitnervös! Vad pratar man om med en herre i övre medelåldern om man aldrig kan passa bollen till en medspelare? Alla fick en lätt blek ton när de fick höra att vi skulle äta futari de (=på tu man hand, de kände förmodligen samma konversationsångest). Alternativt fnittrade de nåt om att vi skulle på dejt. Jag bönade och bad att någon skulle följa med mig, men det gick ju så klart inte eftersom de inte var bjudna...

Men nu låter jag otacksam, professorn är en mycket trevlig prick och det var hemskt vänligt av honom att bjuda på lunch! Ganska så flott sådan dessutom. Han tog mig till hotell Okura som är en av de högsta byggnaderna i Kyoto där vi åt en delikat lunch med utsikt över staden från högsta våningen (17). Egentligen är det inte tillåtet att bygga så högt i Kyoto (för att bevara landskapet eller hur man nu översätter "the scenery") men de gjorde tydligen ett undantag för Okura... Och det gick förvånansvärt lätt att småprata om dittan och dattan. Av mina tre handledare är dock professorn klart sämst på engelska! Jag fick höra en del om bekymmer över att inga av de nuvarande japanska master-studenterna vill fortsätta som doktorander! Just nu är doktoranderna redan mycket få till antalet (4, varav två är japaner). Om några månader försvinner Takahashi-san och kvar blir då en japansk doktorand. Doktoranderna har mycket ansvar över att undervisa de yngre studenterna så detta bådar alltså problem om det inte finns doktorander som kan undervisa på japanska... Ska man försöka sticka in en fot...? Min japanska är ju dock inte att skryta alltför mycket med, men är de desperata kanske de inte är så kinkiga?

Elin vädrar morgonluft...

Efter lunchen återvände jag till labbet där jag munhöggs lite med de pratsammaste i gänget. Det var svårt att slita sig men det var ju dags att flytta ut och jag hade en tid bokad för att elbolaget skulle komma och göra sista avstämningen. Hejdå hejdå hejdå...

Usch vad hemskt det är att säga hejdå...

Nu sitter jag på mitt hotell. Resväskan väger förmodligen 40 kg istället för tillåtna 20. Dessutom har jag en ryggsäck en handväska och en tygväska. Låtom oss hålla tummarna för att flygpersonalen med en förstående nickning släpper igenom mig ändå!

Avskedsmiddag.

Jag tänker inte orda så mycket om den avskedsmiddag vi åt tillsammans hela labbgänget sent igårkväll. Sent för att de som extraknäcker skulle hinna hem från jobbet.

Jag kommer sakna alla så förfärligt mycket... som avskedspresent fick jag ett fotoalbum med bilder från terminen som jag blev väldigt glad över! (Ville börja gråta men lyckades låta bli...).
Det är märkligt hur fäst jag blivit vid alla de här människorna som jag knappt kan prata med - vi har så roligt tillsammans ändå. Alla vet läget liksom, och ingen tycker man är konstig för att man säger fel ord eller uttrycker sig fragmentariskt. Säger man "gillar" (på engelska eller japanska) så förstår alla att maten smakade utsökt gott. Mer behövs inte egentligen...

Nu ska jag inte börja med en massa sentimentalt dravel om hur fina alla har varit och allt det där utan ni får se på bilderna från igår via länken ovan istället. Lite suddigt för belysningen var satt på "mysig".

Hur kan man INTE sakna det där gänget?

Det börjar dra ihop sig...

Det är svårt att föreställa sig hur allt ska få plats i en resväska.

All logik säger att det omöjligt går.

Jag har redan sorterat ut en hög kläder som jag kan vara utan en månad eller så (den tid det tar att skicka ett stort paket till rimlig kostnad). Man behöver faktiskt inga sommarlinnen i Luleå i januari, hur söta de än må vara! När denna sållningsprocess väl överstökats, alla Hello Kitty-prylar säkert tillrättalagts i väskans botten och den största mängden kläder packats ner därefter återstår fortfarande frågan... hur gör jag? Det här går ju faktiskt inte... Får nog vara utan nån kofta också. Och elefanten... (det MÅSTE gömma sig en elefant nånstans bland alla saker!)

I torsdags var jag bjuden på middag hemma hos Oota-san som lånat mig en cykel under terminen. Wasana-san, en tjej från Thailand hade lagat supergod curry (fast jag tror faktiskt den riktige kocken var hennes man - ryktet sa så i alla fall) och dessutom gjorde vi vår egen sushi! Smaskigt!

Julklappar... avskedspresenter... packningar... uppsatser... hotellrum... många saker i huvudet just nu. På tal om hotellrum: jag måste flytta ut ur min lägenhet under "kontorstid". Inte så praktiskt om man vill ta ett tåg i ottan. Inte så praktiskt alls. Jag måste alltså bo på hotell sista natten fånigt nog! Jaha, så jag skickade ett mail till ett hotell mycket nära stationen. Tyvärr, vi har inga rum lediga. Va?? Hur är det möjligt att ett stort hotell inte har ett rum för en natt. En torsdag till fredagsnatt dessutom! Kollade på hotellets hemsida, det fanns ju visst rum! Så jag fyllde i nåt formulär med hjälp av Babelfish (ett lexikon på internet) och hoppades att jag inte skrivit telefonnummer istället för antal nätter. Fick min bekräftelse, ringde dessutom upp hotellet nästa dag och allt var frid och fröjd.... "tyvärr inga rum lediga" my ass...

Snart åker jag hem...

Kaiyukan...

En liten film från Kaiyukan som jag besökte den 23 nov.

Klassresa

Efter en hektisk helg i Tokyo dröjde det inte länge innan jag återigen skulle bege mig ut på vägarna. Labbet ordnar varje år en resa tillsammans och denna gång inföll resedatumen 28-29 november. Destination: Kinosaki, en ort nära Japanska Havets kust med varma källor.

Vi åkte med hyrd buss som startade från Kyoto tidig onsdagsmorgon. Ruggigt som tusan men idel muntra miner! Vi packade oss in, valde säten och rullade iväg. Ett späckat program annonserades via mikrofon och det hela osade mellanstadiets Ammarnäs kombinerat med charterrese-utflykt. På ett positivt sätt (jo, det är visst möjligt!).

Det är ganska lång väg till Kinosaki och vi gjorde en del stopp längs vägen. Först en vingård. De har visst såna i Japan också. Lite information om tillverkningsprocessen och fyllandet på flaska på japanska från en kvinna i mycket strikt page och ärtiga glasögon. Precis som en stereotypisk vinkännare bör se ut. Fantastiskt! Självklart fick vi ju även provsmaka. Som tur är har jag ju besökt en vingård förr (i Frankrike) så jag hade inga större problem att gissa mig till vad som sas.

Därefter åt vi lunch. Det var lite läskigt. Man skulle liksom steka själv på uppvärmda plattor på bordet. Jag åt några små köttskivor, lite grönsaker och nåt slags fiskiga ringar som jag tror var bläckfisk? Men de hela räkorna och små bläckfiskarna (med ögon och tentakler) lämnade jag bestämt kvar på bordet. Professorn blev lite orolig eftersom kvällens middag tydligen skulle bestå mest av krabba men jag försäkrade att det nog skulle gå bra. Jag var inte allergisk. Han blev också orolig att jag inte fick nog med mat i Japan men jag intygade också att jag inte brukade ha några problem att hitta saker jag tyckte om i cafeterian och i affären...

Efter detta åkte vi till ett museum med stenar. Gröna, lila, rosa, fläckiga, kristaller, fluorescerande, fossil, ädelmetaller, ja ni förstår ju hur spännande det måste ha varit att se alla dessa.... stenar. Som låg där. Och gjorde ingenting, precis som stenar brukar... men visst, de var fina.

Slutligen anlände vi till vårt mål och kunde packa upp våra väskor i hotellrummen. Vi var indelade gruppvis och i mitt rum sov sex tjejer. Själva hotellet var utformat på traditionellt japanskt vis, ett så kallat ryokan. Detta innebär att man sitter på golvet och sover på golvet. Kan låta spartanskt och obekvämt men det är inte alls något konstigt, bara annorlunda. Rummen var så klart inredda i japansk stil och roligast av allt, när man bor på ryokan klär man sig i hotellets yukata. Tänk kimono fast enklare. Morgonrock. Bekvämt? Njaej, som tjej får man tänka lite på hur man sitter, men herrarna var mindre bekymrade över att låta håriga ben titta fram.

Vi besökte så klart ett badhus med en varm källa, även kallat onsen! Jag tyckte vattnet var alldeles för varmt först men vande mig efter ett tag. Självklart blev ju min hud röd som en kokt krabba av värmen (helt naturlig bastu-effekt) men det lockade fram en del skratt från de övriga tjejerna. Jag bjuder väl på det...

Vi åt middag tillsammans i en stor sal. Alla hade varsitt litet bord och man satt i en fyrkant så att alla såg varandra. Personligen tycker jag det är lite märkligt eftersom det knappast underlättar konversation när det är 5 meter till personen mittemot. Maten som serverades bestod mycket riktigt till stor del av krabba men också lite rå fisk och nån slags pudding (fortfarande gjort på något fiskigt). Under middagen hade vi frågesportslekar. Foton på småbarn visades via projektor och man skulle gissa vilken labbmedlem det var. Väldigt svårt men om jag inte minns fel tror jag vårt lag lyckades plocka alla rätt! Därefter skulle vi gissa hur alla svarat på en enkät som delats ut tidigare innan resan. Frågor som "Vem kommer att bli något stort i framtiden?", "Vem gifter sig först?", "Vem är bäst på att prata?" och de mer obekväma "Vem passar bäst i kläder för motsatt kön?" och "Vem gifter sig senast?" skapade mycket spekulationer! Vårt lag blev tillsist vinnare. Priser med väldigt skiftande karaktär delades ut till samtliga via lottning. Någon fick en espressomaskin, jag fick ett minipingis-set...

Senare på kvällen var det fest på riktigt. Alla samlades i ett av rummen, bord bars in från de övriga rummen och tillsammans skålade vi (på svenska) och pratade strunt ända in på småtimmarna! Några besökte badhuset också innan de stängde för natten men jag tyckte jag badat nog för egen del.

Natten bjöd på en sisådär 4 timmars sömn innan det var dags att stiga upp. Hotellets frukost erbjöd... ingenting jag vanligtvis äter till frukost. Jag högg för mig av omelett, köttbullar och småkorv men provade också en del japanska saker som jag inte vet namnet på. Dock ingen natto för min del. Jästa bönor. Vanlig japansk frukostmat som är lite... svår. Och inget kaffe?!! Jag hittade till min lycka en automat senare med kaffe på burk. En fantastisk (japansk?) uppfinning - kaffe på burk som vilken annan läsk som helst. Och i automaterna finns oftast både kallt och varmt att välja!

Gruppfoto. Var man tvungen att ta det "morgonen efter" när alla är så grymt utvilade?

Första anhalt denna morgon, ett museum med "stråkonst". Små färgade bitar av risstjälkar pusslas ihop till konstverk. Vi fick även tillverka egna vykort! Det var pyssligt och helt i min smak!

Därefter besökte vi Marine World och resans roligaste event. Fiske! Där fanns stora bassänger överfyllda med fisk som nästan hoppade upp ur vattnet för att fånga betet. Vi tävlade så klart i lag om vem som kunde fiska mest! Nu råkar det ju vara så att jag är livrädd för att ta i levande fisk och mår illa av tanken på att fästa bete (nån slags räka, inte daggmask) på en krok så jag stod förstås och gnällde varje gång jag fick en fisk. Och jag fick fisk hela tiden!! Jag hann ju inte ens sätta ner spöt innan jag drog upp det igen så alla skrattade åt mig. Stackars Yata-san som var enda killen på mitt lag hade fullt sjå med att både hjälpa mig och att dra upp egen fisk samtidigt. Min hink innehöll inte mindre än sex fiskar innan min krok lossnade och det var "game over" för min del. Jag trodde jag var sämst eftersom min krok lossnat så tidigt men jag fick många imponerade "ååhh" när folk frågade hur många jag fångat. Tydligen var sex fiskar inte så illa? Mycket riktigt, vid prisutdelningen kom jag på delad tredjeplats!! Mitt lag var dessutom vinnare och jag fick en liten kamera i pris! En lustig liten pryl som tar 110mm film... Vi såg också en delfinshow som bjöd på hoppande delfiner, ett lustigt sjölejon och en blyg valross.

Sen var det dags att åka hem igen med stopp för mat och inhandlande av lite godsaker för den som så önskade (souvenirer enligt japansk sed). Vi anlände utanför labbet på kvällen och jag cyklade hem för att få mig lite väl efterlängtad sömn...

När lugnet åter lagt sig...

Mycket har hunnit hända sedan jag senast skrev ett inlägg så här kommer därför en sammanfattning:

På fredagen för ca 2 veckor sedan anlände mamman och pappan i Kyoto. De var förvånansvärt pigga och vid god vigör efter den långa flygningen. Högst onaturligt... Den första helgen besökte vi diverse tempel och tittade på de vackra höstlöven. Under veckan var jag tvungen att vara på labbet hela dagarna så mina gäster fick lämnas på eget bevåg. Pappan ska ha uttryckt något i stil med att "det går inte riktigt lika bra när inte Elin är med" men de lyckades ändå ta sig runt i staden för sightseeing och shopping och har dessutom foton som bevis!

Fredagen därefter anlände systern till Kyoto. Eftersom hon skulle bo hemma hos mig hämtade jag upp henne på tågstationen vid lunch. Tyvärr hann jag inte lämna av henne hos mamma och pappa innan jag var tvungen att återvända till labbet för att fortsätta ett experiment så hon fick följa med mig dit. Till skillnad från mamma och pappa var Sofia gruvligt jetlaggad och somnade över ett bord i allmänrummet.

Den helgen hade jag ett fullspäckat program inplanerat. På lördag hoppade vi på Shinkansen-tåget till Hiroshima, en av städerna som atombombades (om nu någon skulle ha missat det). Tanken var att vi skulle besöka Peace Memorial Park och tillhörande museum för att därefter åka ut till en ö och se ett berömt tempel. Tiden tillät dock ingen båttur... Det var ett väldigt intressant och bra utformat museum med mycket information om tiden innan bombningen, hur atombomer fungerar och kärnvapensituationen i världen idag men man fick också se en del jobbiga fotografier och trasiga kläder och tillhörigheter från vuxna och barn som dött. Det var skönt att få kliva ut till solljuset och en klarblå himmel efter att ha gått igenom alltihop.

I parken fanns bl.a. ett monument till minne av alla de barn som dog. På toppen står en flicka som hette Sadako avbildad och håller upp en jättestor papperstrana. I mellanstadiet fick vi lära oss om Hiroshima och höra berättelsen om henne. Hon blev nämligen sjuk i leukemi men enligt en sägen ska man bli frisk om man viker 1000 papperstranor. Sadako vek många fler än så men tillfrisknade förstås inte ändå och hon har fått bli en symbol för hopp om en bättre framtid. Till detta monument kan man skicka sina egna papperstranor och vår klass vek 1000 tranor tillsammans som fröken sedan skickade iväg.

På söndag fyllde jag 24 år!!! Vi åkte till en stad nära Kyoto som heter Nara. Där finns en park med fritt strövande rådjur och en massa tempel och sånt. Jag tyckte det kunde vara en lagomt lättsam kontrast till gårdagens utflykt av allvarligare natur. Väl hemma i Kyoto igen firade vi med ett gott fika på ett kafé!

På måndagen åkte föräldrarna hem och systern blev lämnad på egen hand medan jag var på labbet...

På onsdagen var det dags för labbets tjejer att spela den hett efterlängtade softball matchen! Men jag var förkyld och kunde inte ställa upp... snyft!

Sen till sist blev det fredag. En helgdag som jag och Sofia använde för att åka till den närliggande storstaden Osaka! Vi besökte Osaka Aquarium, Kaiyukan (ett av världens största tydligen!). De hade en massa fisk. Stora fiskar, små fiskar, sälar, pingviner, hajar, rockor, bläckfiskar, maneter... ja allt nästan. Men inga abborrar tror jag. Eller mörtar. Det var skithäftigt! Vi hade räknat med att spendera ca 2 timmar där innan vi skulle äta och titta lite i affärer innan det var dags för att gå på konsert! Tji fick vi. Man hade lugnt kunnat spendera nästan en hel dag där inne - vi hastade på lite grann och det tog ändå 3-4 timmar innan vi var ute! Äta fick vi göra raskt för att sedan leta rätt på konserthallen innan 17.30!

Konserten var jättebra! Tyckte jag... Sofia tyckte att artisten (Tamaki Koji) var som Japans motsvarighet på Björn Skifs. Eller Roger Pontare. Eller Jerry Williams. Hon hade svårt att bestämma sig i all iver att reta mig! Men hon erkände att det inte var HELT olidligt i alla fall... Efter konserten köpte hon en t-shirt åt mig som födelsedagspresent. Hon utmanade mig att ha den på mig på labbet på måndag och gissa vad jag är iklädd i skrivande stund? Ingen har dock kommenterat saken.

På lördag morgon steg vi upp tidigare än vad som är mänskligt för att ta bussen till tågstationen. Det var dags att göra Tokyo. Lite utan planering... allt vi visste var vart vi skulle bo och lite vaga direktiv om områden med bra shopping. Vi begav oss helt enkelt på vinst och förlust och hoppades att vi åtminstone inte skulle åka vilse eller tappa bort varandra...

På Tokyo Station möttes vi av ett myller av människor som alla skulle i helt olika riktningar verkade det som. En turistinformation tycktes inte finnas någonstans men vi lyckades klura ut att vi skulle ta ett lokaltåg en station bort. Så gjorde vi och efter en del letande hittade vi rätt byggnad, gled upp på våning 10, pratade med en vänlig kvinna som märkte ut olika platser på kartan åt oss och förklarade hur vi skulle åka för att komma till hotellet.

Hotellet var superbilligt - ca 300 pix för två personer en natt. Vi fick dock ligga på en sån japansk madrass man rullar ut på golvet och rummet var inte mycket större än vad själva madrassen var. Men det spelade ingen större roll eftersom vi ändå bara skulle sova där. Det var i alla fall rent, ganska centralt (snabbare att ta sig till än mitt studentrum i Kyoto) och rätt lätt att hitta. Personalen pratade bra engelska, det fanns gemensamt kök, dusch och wc och även ett "spa" som vi dock inte utnyttjade.

När vi dumpat våra ryggsäckar åkte vi till Shinjuku. Där finns ett gratis observatorium på våning 45 i nån regeringsbyggnad, glömde lägga exakt namn på minnet men hur som helst, högt upp kom vi, Tokyo såg vi, en kaffe drack vi och sen begav vi oss ner i stadsdelen där neonskyltarna sitter tätare än tegel. Det var dock dagsljus än så länge. Vi lyckades lokalisera en Hello Kitty affär och begav oss nerför en sentimental aveny till lågstadiets pennfodral och brevpappersbytande. Jag behöver säkert inte förklara att här inhandlades klistermärken, pennor, anteckningsblock och annat diverse som aldrig förr...

När vi efter mycket letande inte lyckats lokalisera några klädaffärer med humana priser (Gucci i all ära...) bestämde vi oss för att det var dags att åka nån annanstans. Vi var dessutom trötta på alla korkskruvade tjejer och spretigt långhåriga killar i svindyra kläder och hippa skor... vi passade helt enkelt inte riktigt in. Nästa stopp: Shibuya. Mer humana shoppingpriser helt klart, men kläderna måste nog klassas som lite för... ungdomliga? Inte riktigt i vår smak, även om vi lyckades hitta en del bra affärer också.

Dagen därpå åkte vi tillbaka till Shibuya igen och därefter Harajuku! Varför kom vi inte hit från början? Det här var helt klart platsen för oss, även om den första gatan vi gick nerför hade en del skrämmande tendenser... utklädningskläder för hundar, rosa-vitt-sockersött-rosett&spets-affärer för tjejer (ett mode jag INTE begriper... tänk Barbie går på bal... eller porslinsdocka... och jag överdriver inte det minsta). Men när vi väl gått igenom allt detta nådde vi ett varuhus med massor av coola kläder till överkomliga priser (fast inte direkt billigt).

När vi shoppade som bäst började bli dags att bege sig hemåt. Vi kastade i oss mat och hastade mot tågstationen. Där hämtade vi ut våra väskor som vi lämnat på morgonen och tog Shinkansen-tåget mot Kyoto.

Home sweet home.

Tokyo var jättehäftigt, men jag är glad att jag inte bor där. Kanske hade jag fått en annan bild om vi haft en väl insatt guide som kunde lotsa en till de bästa platserna. Det var skönt att få komma hem till det numera välbekanta (och tämligen lugna) Kyoto.