Kyoto monogatari...

Sayounara...

2007-12-23T12:17:00.000+09:00

Jag har sagt farväl till Japan nu. Sitter hemma i en skrubb vid min dator och klockan är ca 04.20. Jajemen, det är jetlaggen som är här och spökar. Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken... Fast mycket till snö kan jag ju inte påstå att det finns här hemma. Och jag är inte tomten. Men syrran brukar kalla mig för en nisse.

Det var jobbigt att säga hejdå. Riktigt jobbigt. Jag saknar redan artigheten (som bytts mot julstressade lulebor), rena gator (här ligger cigarettfimpar överallt) och alla bekväma vending machines (fick säkert köa 10 min på Coop för att köpa en flaska vatten. Som ett litet tillägg kan nämnas att jag generat fick dra mitt kort för att köpa nämnda flaska eftersom jag glömt att plånboken endast hade japanska yen att bjuda på...).

Undrar hur länge det kommer dröja innan den omedvetet tillvanda bugningen/nickningen går ur kroppen?

Jag vill fortfarande äta med pinnar. Det var lite lustigt... vid en lunch härom veckan märkte jag hur en av tjejerna nyfiket studerade hur jag åt. Jag frågade henne vad hon satt och tänkte på. Hon log och härmade min handrörelse när hon sa att jag verkligen blivit mycket skickligare sen jag kom dit. Det tar jag som ett gott betyg.

Jag måste tillbaka. Så är det bara. En dag... Kanske jag blir bjuden till 20-årsjubileumet 2017?

P.S. Resväskan vägde inte 40 kg utan "endast" 26 kg. D.v.s. 6 kg mer än tillåtet. Jag fick veta att detta normalt kostar 7000 yen/kg (totalt ca 2500 kr för mig alltså) men jag fick skicka gratis den här gången om jag lovade dyrt och heligt att komma ihåg maxgränsen till nästa gång. Kanske hon insåg att detta var pengar jag ändå aldrig skulle kunna hosta upp där vid incheckningsdisken, eller så förstod hon att man omöjligt kan hålla gränsen om man bott där så länge som jag gjort. Oavsett anledningen så är jag hemskt tacksam...

Luncher och packning...

2007-12-20T18:53:00.000+09:00

Jag har varit på lunch med mina handledare. Igår bjöd Nishikawa-sensei mig och Takahashi-san (min doktorandhandledare...) på en "casual Kyoto-style" lunch. Det var trevligt, men konversationen flödade inte direkt... Jag fick dock veta att de data jag tagit fram ska användas i en artikel de ska skicka in för publicering! Wow! Fast Takahashi-san ska först lägga till lite mer data också...

Idag var det professor Takakura som bjöd på lunch. På tu man hand! Needless to say, jag var skitnervös! Vad pratar man om med en herre i övre medelåldern om man aldrig kan passa bollen till en medspelare? Alla fick en lätt blek ton när de fick höra att vi skulle äta futari de (=på tu man hand, de kände förmodligen samma konversationsångest). Alternativt fnittrade de nåt om att vi skulle på dejt. Jag bönade och bad att någon skulle följa med mig, men det gick ju så klart inte eftersom de inte var bjudna...

Men nu låter jag otacksam, professorn är en mycket trevlig prick och det var hemskt vänligt av honom att bjuda på lunch! Ganska så flott sådan dessutom. Han tog mig till hotell Okura som är en av de högsta byggnaderna i Kyoto där vi åt en delikat lunch med utsikt över staden från högsta våningen (17). Egentligen är det inte tillåtet att bygga så högt i Kyoto (för att bevara landskapet eller hur man nu översätter "the scenery") men de gjorde tydligen ett undantag för Okura... Och det gick förvånansvärt lätt att småprata om dittan och dattan. Av mina tre handledare är dock professorn klart sämst på engelska! Jag fick höra en del om bekymmer över att inga av de nuvarande japanska master-studenterna vill fortsätta som doktorander! Just nu är doktoranderna redan mycket få till antalet (4, varav två är japaner). Om några månader försvinner Takahashi-san och kvar blir då en japansk doktorand. Doktoranderna har mycket ansvar över att undervisa de yngre studenterna så detta bådar alltså problem om det inte finns doktorander som kan undervisa på japanska... Ska man försöka sticka in en fot...? Min japanska är ju dock inte att skryta alltför mycket med, men är de desperata kanske de inte är så kinkiga?

Elin vädrar morgonluft...

Efter lunchen återvände jag till labbet där jag munhöggs lite med de pratsammaste i gänget. Det var svårt att slita sig men det var ju dags att flytta ut och jag hade en tid bokad för att elbolaget skulle komma och göra sista avstämningen. Hejdå hejdå hejdå...

Usch vad hemskt det är att säga hejdå...

Nu sitter jag på mitt hotell. Resväskan väger förmodligen 40 kg istället för tillåtna 20. Dessutom har jag en ryggsäck en handväska och en tygväska. Låtom oss hålla tummarna för att flygpersonalen med en förstående nickning släpper igenom mig ändå!

Avskedsmiddag.

2007-12-19T09:45:00.000+09:00

Jag tänker inte orda så mycket om den avskedsmiddag vi åt tillsammans hela labbgänget sent igårkväll. Sent för att de som extraknäcker skulle hinna hem från jobbet.

Jag kommer sakna alla så förfärligt mycket... som avskedspresent fick jag ett fotoalbum med bilder från terminen som jag blev väldigt glad över! (Ville börja gråta men lyckades låta bli...).
Det är märkligt hur fäst jag blivit vid alla de här människorna som jag knappt kan prata med - vi har så roligt tillsammans ändå. Alla vet läget liksom, och ingen tycker man är konstig för att man säger fel ord eller uttrycker sig fragmentariskt. Säger man "gillar" (på engelska eller japanska) så förstår alla att maten smakade utsökt gott. Mer behövs inte egentligen...

Nu ska jag inte börja med en massa sentimentalt dravel om hur fina alla har varit och allt det där utan ni får se på bilderna från igår via länken ovan istället. Lite suddigt för belysningen var satt på "mysig".

Hur kan man INTE sakna det där gänget?

Det börjar dra ihop sig...

2007-12-16T22:12:00.000+09:00

Det är svårt att föreställa sig hur allt ska få plats i en resväska.

All logik säger att det omöjligt går.

Jag har redan sorterat ut en hög kläder som jag kan vara utan en månad eller så (den tid det tar att skicka ett stort paket till rimlig kostnad). Man behöver faktiskt inga sommarlinnen i Luleå i januari, hur söta de än må vara! När denna sållningsprocess väl överstökats, alla Hello Kitty-prylar säkert tillrättalagts i väskans botten och den största mängden kläder packats ner därefter återstår fortfarande frågan... hur gör jag? Det här går ju faktiskt inte... Får nog vara utan nån kofta också. Och elefanten... (det MÅSTE gömma sig en elefant nånstans bland alla saker!)

I torsdags var jag bjuden på middag hemma hos Oota-san som lånat mig en cykel under terminen. Wasana-san, en tjej från Thailand hade lagat supergod curry (fast jag tror faktiskt den riktige kocken var hennes man - ryktet sa så i alla fall) och dessutom gjorde vi vår egen sushi! Smaskigt!

Julklappar... avskedspresenter... packningar... uppsatser... hotellrum... många saker i huvudet just nu. På tal om hotellrum: jag måste flytta ut ur min lägenhet under "kontorstid". Inte så praktiskt om man vill ta ett tåg i ottan. Inte så praktiskt alls. Jag måste alltså bo på hotell sista natten fånigt nog! Jaha, så jag skickade ett mail till ett hotell mycket nära stationen. Tyvärr, vi har inga rum lediga. Va?? Hur är det möjligt att ett stort hotell inte har ett rum för en natt. En torsdag till fredagsnatt dessutom! Kollade på hotellets hemsida, det fanns ju visst rum! Så jag fyllde i nåt formulär med hjälp av Babelfish (ett lexikon på internet) och hoppades att jag inte skrivit telefonnummer istället för antal nätter. Fick min bekräftelse, ringde dessutom upp hotellet nästa dag och allt var frid och fröjd.... "tyvärr inga rum lediga" my ass...

Snart åker jag hem...

Kaiyukan...

2007-12-01T23:54:00.000+09:00

En liten film från Kaiyukan som jag besökte den 23 nov.

Klassresa

2007-11-30T12:15:00.000+09:00

Efter en hektisk helg i Tokyo dröjde det inte länge innan jag återigen skulle bege mig ut på vägarna. Labbet ordnar varje år en resa tillsammans och denna gång inföll resedatumen 28-29 november. Destination: Kinosaki, en ort nära Japanska Havets kust med varma källor.

Vi åkte med hyrd buss som startade från Kyoto tidig onsdagsmorgon. Ruggigt som tusan men idel muntra miner! Vi packade oss in, valde säten och rullade iväg. Ett späckat program annonserades via mikrofon och det hela osade mellanstadiets Ammarnäs kombinerat med charterrese-utflykt. På ett positivt sätt (jo, det är visst möjligt!).

Det är ganska lång väg till Kinosaki och vi gjorde en del stopp längs vägen. Först en vingård. De har visst såna i Japan också. Lite information om tillverkningsprocessen och fyllandet på flaska på japanska från en kvinna i mycket strikt page och ärtiga glasögon. Precis som en stereotypisk vinkännare bör se ut. Fantastiskt! Självklart fick vi ju även provsmaka. Som tur är har jag ju besökt en vingård förr (i Frankrike) så jag hade inga större problem att gissa mig till vad som sas.

Därefter åt vi lunch. Det var lite läskigt. Man skulle liksom steka själv på uppvärmda plattor på bordet. Jag åt några små köttskivor, lite grönsaker och nåt slags fiskiga ringar som jag tror var bläckfisk? Men de hela räkorna och små bläckfiskarna (med ögon och tentakler) lämnade jag bestämt kvar på bordet. Professorn blev lite orolig eftersom kvällens middag tydligen skulle bestå mest av krabba men jag försäkrade att det nog skulle gå bra. Jag var inte allergisk. Han blev också orolig att jag inte fick nog med mat i Japan men jag intygade också att jag inte brukade ha några problem att hitta saker jag tyckte om i cafeterian och i affären...

Efter detta åkte vi till ett museum med stenar. Gröna, lila, rosa, fläckiga, kristaller, fluorescerande, fossil, ädelmetaller, ja ni förstår ju hur spännande det måste ha varit att se alla dessa.... stenar. Som låg där. Och gjorde ingenting, precis som stenar brukar... men visst, de var fina.

Slutligen anlände vi till vårt mål och kunde packa upp våra väskor i hotellrummen. Vi var indelade gruppvis och i mitt rum sov sex tjejer. Själva hotellet var utformat på traditionellt japanskt vis, ett så kallat ryokan. Detta innebär att man sitter på golvet och sover på golvet. Kan låta spartanskt och obekvämt men det är inte alls något konstigt, bara annorlunda. Rummen var så klart inredda i japansk stil och roligast av allt, när man bor på ryokan klär man sig i hotellets yukata. Tänk kimono fast enklare. Morgonrock. Bekvämt? Njaej, som tjej får man tänka lite på hur man sitter, men herrarna var mindre bekymrade över att låta håriga ben titta fram.

Vi besökte så klart ett badhus med en varm källa, även kallat onsen! Jag tyckte vattnet var alldeles för varmt först men vande mig efter ett tag. Självklart blev ju min hud röd som en kokt krabba av värmen (helt naturlig bastu-effekt) men det lockade fram en del skratt från de övriga tjejerna. Jag bjuder väl på det...

Vi åt middag tillsammans i en stor sal. Alla hade varsitt litet bord och man satt i en fyrkant så att alla såg varandra. Personligen tycker jag det är lite märkligt eftersom det knappast underlättar konversation när det är 5 meter till personen mittemot. Maten som serverades bestod mycket riktigt till stor del av krabba men också lite rå fisk och nån slags pudding (fortfarande gjort på något fiskigt). Under middagen hade vi frågesportslekar. Foton på småbarn visades via projektor och man skulle gissa vilken labbmedlem det var. Väldigt svårt men om jag inte minns fel tror jag vårt lag lyckades plocka alla rätt! Därefter skulle vi gissa hur alla svarat på en enkät som delats ut tidigare innan resan. Frågor som "Vem kommer att bli något stort i framtiden?", "Vem gifter sig först?", "Vem är bäst på att prata?" och de mer obekväma "Vem passar bäst i kläder för motsatt kön?" och "Vem gifter sig senast?" skapade mycket spekulationer! Vårt lag blev tillsist vinnare. Priser med väldigt skiftande karaktär delades ut till samtliga via lottning. Någon fick en espressomaskin, jag fick ett minipingis-set...

Senare på kvällen var det fest på riktigt. Alla samlades i ett av rummen, bord bars in från de övriga rummen och tillsammans skålade vi (på svenska) och pratade strunt ända in på småtimmarna! Några besökte badhuset också innan de stängde för natten men jag tyckte jag badat nog för egen del.

Natten bjöd på en sisådär 4 timmars sömn innan det var dags att stiga upp. Hotellets frukost erbjöd... ingenting jag vanligtvis äter till frukost. Jag högg för mig av omelett, köttbullar och småkorv men provade också en del japanska saker som jag inte vet namnet på. Dock ingen natto för min del. Jästa bönor. Vanlig japansk frukostmat som är lite... svår. Och inget kaffe?!! Jag hittade till min lycka en automat senare med kaffe på burk. En fantastisk (japansk?) uppfinning - kaffe på burk som vilken annan läsk som helst. Och i automaterna finns oftast både kallt och varmt att välja!

Gruppfoto. Var man tvungen att ta det "morgonen efter" när alla är så grymt utvilade?

Första anhalt denna morgon, ett museum med "stråkonst". Små färgade bitar av risstjälkar pusslas ihop till konstverk. Vi fick även tillverka egna vykort! Det var pyssligt och helt i min smak!

Därefter besökte vi Marine World och resans roligaste event. Fiske! Där fanns stora bassänger överfyllda med fisk som nästan hoppade upp ur vattnet för att fånga betet. Vi tävlade så klart i lag om vem som kunde fiska mest! Nu råkar det ju vara så att jag är livrädd för att ta i levande fisk och mår illa av tanken på att fästa bete (nån slags räka, inte daggmask) på en krok så jag stod förstås och gnällde varje gång jag fick en fisk. Och jag fick fisk hela tiden!! Jag hann ju inte ens sätta ner spöt innan jag drog upp det igen så alla skrattade åt mig. Stackars Yata-san som var enda killen på mitt lag hade fullt sjå med att både hjälpa mig och att dra upp egen fisk samtidigt. Min hink innehöll inte mindre än sex fiskar innan min krok lossnade och det var "game over" för min del. Jag trodde jag var sämst eftersom min krok lossnat så tidigt men jag fick många imponerade "ååhh" när folk frågade hur många jag fångat. Tydligen var sex fiskar inte så illa? Mycket riktigt, vid prisutdelningen kom jag på delad tredjeplats!! Mitt lag var dessutom vinnare och jag fick en liten kamera i pris! En lustig liten pryl som tar 110mm film... Vi såg också en delfinshow som bjöd på hoppande delfiner, ett lustigt sjölejon och en blyg valross.

Sen var det dags att åka hem igen med stopp för mat och inhandlande av lite godsaker för den som så önskade (souvenirer enligt japansk sed). Vi anlände utanför labbet på kvällen och jag cyklade hem för att få mig lite väl efterlängtad sömn...

När lugnet åter lagt sig...

2007-11-26T13:55:00.000+09:00

Mycket har hunnit hända sedan jag senast skrev ett inlägg så här kommer därför en sammanfattning:

På fredagen för ca 2 veckor sedan anlände mamman och pappan i Kyoto. De var förvånansvärt pigga och vid god vigör efter den långa flygningen. Högst onaturligt... Den första helgen besökte vi diverse tempel och tittade på de vackra höstlöven. Under veckan var jag tvungen att vara på labbet hela dagarna så mina gäster fick lämnas på eget bevåg. Pappan ska ha uttryckt något i stil med att "det går inte riktigt lika bra när inte Elin är med" men de lyckades ändå ta sig runt i staden för sightseeing och shopping och har dessutom foton som bevis!

Fredagen därefter anlände systern till Kyoto. Eftersom hon skulle bo hemma hos mig hämtade jag upp henne på tågstationen vid lunch. Tyvärr hann jag inte lämna av henne hos mamma och pappa innan jag var tvungen att återvända till labbet för att fortsätta ett experiment så hon fick följa med mig dit. Till skillnad från mamma och pappa var Sofia gruvligt jetlaggad och somnade över ett bord i allmänrummet.

Den helgen hade jag ett fullspäckat program inplanerat. På lördag hoppade vi på Shinkansen-tåget till Hiroshima, en av städerna som atombombades (om nu någon skulle ha missat det). Tanken var att vi skulle besöka Peace Memorial Park och tillhörande museum för att därefter åka ut till en ö och se ett berömt tempel. Tiden tillät dock ingen båttur... Det var ett väldigt intressant och bra utformat museum med mycket information om tiden innan bombningen, hur atombomer fungerar och kärnvapensituationen i världen idag men man fick också se en del jobbiga fotografier och trasiga kläder och tillhörigheter från vuxna och barn som dött. Det var skönt att få kliva ut till solljuset och en klarblå himmel efter att ha gått igenom alltihop.

I parken fanns bl.a. ett monument till minne av alla de barn som dog. På toppen står en flicka som hette Sadako avbildad och håller upp en jättestor papperstrana. I mellanstadiet fick vi lära oss om Hiroshima och höra berättelsen om henne. Hon blev nämligen sjuk i leukemi men enligt en sägen ska man bli frisk om man viker 1000 papperstranor. Sadako vek många fler än så men tillfrisknade förstås inte ändå och hon har fått bli en symbol för hopp om en bättre framtid. Till detta monument kan man skicka sina egna papperstranor och vår klass vek 1000 tranor tillsammans som fröken sedan skickade iväg.

På söndag fyllde jag 24 år!!! Vi åkte till en stad nära Kyoto som heter Nara. Där finns en park med fritt strövande rådjur och en massa tempel och sånt. Jag tyckte det kunde vara en lagomt lättsam kontrast till gårdagens utflykt av allvarligare natur. Väl hemma i Kyoto igen firade vi med ett gott fika på ett kafé!

På måndagen åkte föräldrarna hem och systern blev lämnad på egen hand medan jag var på labbet...

På onsdagen var det dags för labbets tjejer att spela den hett efterlängtade softball matchen! Men jag var förkyld och kunde inte ställa upp... snyft!

Sen till sist blev det fredag. En helgdag som jag och Sofia använde för att åka till den närliggande storstaden Osaka! Vi besökte Osaka Aquarium, Kaiyukan (ett av världens största tydligen!). De hade en massa fisk. Stora fiskar, små fiskar, sälar, pingviner, hajar, rockor, bläckfiskar, maneter... ja allt nästan. Men inga abborrar tror jag. Eller mörtar. Det var skithäftigt! Vi hade räknat med att spendera ca 2 timmar där innan vi skulle äta och titta lite i affärer innan det var dags för att gå på konsert! Tji fick vi. Man hade lugnt kunnat spendera nästan en hel dag där inne - vi hastade på lite grann och det tog ändå 3-4 timmar innan vi var ute! Äta fick vi göra raskt för att sedan leta rätt på konserthallen innan 17.30!

Konserten var jättebra! Tyckte jag... Sofia tyckte att artisten (Tamaki Koji) var som Japans motsvarighet på Björn Skifs. Eller Roger Pontare. Eller Jerry Williams. Hon hade svårt att bestämma sig i all iver att reta mig! Men hon erkände att det inte var HELT olidligt i alla fall... Efter konserten köpte hon en t-shirt åt mig som födelsedagspresent. Hon utmanade mig att ha den på mig på labbet på måndag och gissa vad jag är iklädd i skrivande stund? Ingen har dock kommenterat saken.

På lördag morgon steg vi upp tidigare än vad som är mänskligt för att ta bussen till tågstationen. Det var dags att göra Tokyo. Lite utan planering... allt vi visste var vart vi skulle bo och lite vaga direktiv om områden med bra shopping. Vi begav oss helt enkelt på vinst och förlust och hoppades att vi åtminstone inte skulle åka vilse eller tappa bort varandra...

På Tokyo Station möttes vi av ett myller av människor som alla skulle i helt olika riktningar verkade det som. En turistinformation tycktes inte finnas någonstans men vi lyckades klura ut att vi skulle ta ett lokaltåg en station bort. Så gjorde vi och efter en del letande hittade vi rätt byggnad, gled upp på våning 10, pratade med en vänlig kvinna som märkte ut olika platser på kartan åt oss och förklarade hur vi skulle åka för att komma till hotellet.

Hotellet var superbilligt - ca 300 pix för två personer en natt. Vi fick dock ligga på en sån japansk madrass man rullar ut på golvet och rummet var inte mycket större än vad själva madrassen var. Men det spelade ingen större roll eftersom vi ändå bara skulle sova där. Det var i alla fall rent, ganska centralt (snabbare att ta sig till än mitt studentrum i Kyoto) och rätt lätt att hitta. Personalen pratade bra engelska, det fanns gemensamt kök, dusch och wc och även ett "spa" som vi dock inte utnyttjade.

När vi dumpat våra ryggsäckar åkte vi till Shinjuku. Där finns ett gratis observatorium på våning 45 i nån regeringsbyggnad, glömde lägga exakt namn på minnet men hur som helst, högt upp kom vi, Tokyo såg vi, en kaffe drack vi och sen begav vi oss ner i stadsdelen där neonskyltarna sitter tätare än tegel. Det var dock dagsljus än så länge. Vi lyckades lokalisera en Hello Kitty affär och begav oss nerför en sentimental aveny till lågstadiets pennfodral och brevpappersbytande. Jag behöver säkert inte förklara att här inhandlades klistermärken, pennor, anteckningsblock och annat diverse som aldrig förr...

När vi efter mycket letande inte lyckats lokalisera några klädaffärer med humana priser (Gucci i all ära...) bestämde vi oss för att det var dags att åka nån annanstans. Vi var dessutom trötta på alla korkskruvade tjejer och spretigt långhåriga killar i svindyra kläder och hippa skor... vi passade helt enkelt inte riktigt in. Nästa stopp: Shibuya. Mer humana shoppingpriser helt klart, men kläderna måste nog klassas som lite för... ungdomliga? Inte riktigt i vår smak, även om vi lyckades hitta en del bra affärer också.

Dagen därpå åkte vi tillbaka till Shibuya igen och därefter Harajuku! Varför kom vi inte hit från början? Det här var helt klart platsen för oss, även om den första gatan vi gick nerför hade en del skrämmande tendenser... utklädningskläder för hundar, rosa-vitt-sockersött-rosett&spets-affärer för tjejer (ett mode jag INTE begriper... tänk Barbie går på bal... eller porslinsdocka... och jag överdriver inte det minsta). Men när vi väl gått igenom allt detta nådde vi ett varuhus med massor av coola kläder till överkomliga priser (fast inte direkt billigt).

När vi shoppade som bäst började bli dags att bege sig hemåt. Vi kastade i oss mat och hastade mot tågstationen. Där hämtade vi ut våra väskor som vi lämnat på morgonen och tog Shinkansen-tåget mot Kyoto.

Home sweet home.

Tokyo var jättehäftigt, men jag är glad att jag inte bor där. Kanske hade jag fått en annan bild om vi haft en väl insatt guide som kunde lotsa en till de bästa platserna. Det var skönt att få komma hem till det numera välbekanta (och tämligen lugna) Kyoto.

Kiyomizudera och besök.

2007-11-09T00:12:00.000+09:00

Onsdag eftermiddag tog jag ledigt från labbet. Lite fräckt kanske, men frågan mötte inga protester eller invändningar så hade de nåt emot det är det inte mitt problem. Anna som gör sitt exjobb i Tokyo är på semesterresa med sin pojkvän och ska stanna till ett par dagar här i Kyoto. Vi gjorde upp att träffas utanför deras hotell nere vid tågstationen.

Vanligtvis brukar det inte vara så svårt att hitta nån lite undanskymd plats att dumpa sin cykel (parkering är förbjuden i stort sett ÖVERALLT). Jag trodde att så även skulle vara fallet här men där bedrog jag mig. Förbudsskyltarna stod tätare än granskogen hemma och på varenda cykel (inklusive de som stod käckt lutade mot själva skylten) satt en liten lapp som trevligt förklarade att dessa cyklars dagar var räknade. Bortskyffling sker inom snar framtid (varefter ägaren måste betala böter, jodå, cyklarna här är registrerade). Jag kände inte för att prova lyckan denna eftermiddag med min lånecykel så jag frågade mig fram till ett parkeringshus. Helt lagligt kan man packa in sin cykel där och en gubbe (som väl borde gått i pension ca ett decennium tidigare) var hemskt trevlig och försökte prata engelska och förklara att "tyvärr finns det ingen plats på golvet så jag måste be om hjälp sen när jag ska hämta ut min cykel" (för det är ju HEMSKT SVÅRT att rulla den nerför rampen och leda ut den själv...). Jag hörde min räddare i nöden stolt berätta för "grabbarna" hur bra han måste vara på engelska som lyckats kommunicera med mig fast jag inte pratar japanska och hur han fick imponerade skratt och kommentarer som bekräftelse. Mysigt gäng... nej, på riktigt alltså! Han var jättestolt!

Efter denna misskalkyl anlände jag rätt så försenad till hotellet men lyckligtvis väntade de fortfarande på mig där. Tillsammans tog vi bussen till Kiyomizuderatemplet. Området kring templet visade sig vara ett myller av souvenirbutiker med viss upprepning i sortimentet, även om själva atmosfären var ganska mysig att strosa omkring i med smala gator och gamla (?) trähus. Vi konstaterade att vi inte var de enda svenskarna på plats (och detsamma gjorde det andra svenska sällskapet).

Från templet har man en fin utsikt över staden och vi var där precis när solen var på väg ner bakom bergen. Vad kan klockan ha varit, 17 kanske 17.30? Dagarna är inte så långa här. Och det blev genast kallare när solen väl var borta...

Hungriga kände vi oss också så vi tog en buss in till stan där vi letade rätt på en restaurang som INTE serverade japansk mat. Tydligen hade de två gästerna fått nog av sånt sen tidigare... vi valde en fransk restaurang som (även om man inte fick så mycket att äta) var helt okej! Därefter var jag själv så trött att jag var tvungen att börja bege mig hemåt. 150 yen senare fick jag hämta ut min cykel från garaget och fast jag försökte plocka ner min cykel själv blev jag snart stoppad av en välvillig nisse i overall som bad om ursäkt att han inte upptäckt tidigare att jag behövde hjälp (kanske för att jag inte BETT om hjälp). Nåja... de behöver väl sitt jobb de också. Vägen hem från stationen tar drygt en halvtimme så det var bara att trampa på...

Toji, Nijojo, museum och turistsäsong.

2007-11-04T16:48:00.000+09:00

Det är november nu... och med detta fylls hela Kyoto till bredden och höjden med turister som hoppas fånga staden i ett av sina vackraste skeden - höstlöven. Inte minst min egen familj som börjar droppa in med start nästa vecka!

På lördag cyklade till södra sidan av järnvägen för att besöka Toji templet. Klockan var nån gång på eftermiddagen men jag tänkte hinner jag så hinner jag! Jag kom fram lite drygt 16.15 och fick veta i entrén att de stänger om mindre än femton minuter. Jag sa att det var okej och frågade hur mycket det kostar. Ska du verkligen gå in ändå? Du behöver inte betala i så fall! Sjysst!

Bilköer.

Oändliga bilköer.

Och turister. De vallfärdar i skockar över vartenda övergångsställe! Provisoriska "förbjudet att cykla här" sitter upptejpade på trottoarerna så det är bara för mig att trängas med bilarna. Minimal risk att bli påkörd dock eftersom de håller en hastighet av ca 2,3 km/h (i runda slängar).

På vägen hem tänkte jag besöka en "special exhibition" på Kyoto National Museum men fick veta att det var 80 minuter kö... jag tackade för mig och sa att jag provar imogon bitti istället. Sagt och gjort, nästa morgon - 120 minuter kö!!! Nädu... Eftersom muséet håller öppet till 20.00 (tydligen) så bestämde jag mig för att besöka Nijojo-slottet först för att sedan ta mig an köandet därefter.

Man blir ganska varm av att cykla runt hela stan och novembersolen är inte helt verkningslös. Jag önskade att jag haft en lite tunnare tröja på mig... Nijojo-slottet var finfint. Kön på muséet hade krympt en halvtimme. Jag väntade, jag led, jag kom in, var trött på allt och alla som trängdes, tog mig igenom utställningen och cyklade hem.

Pust.

Yakitori

2007-10-31T21:32:00.000+09:00

Det var dags för en ny tävling om vilket lag på labbet som kunde äta mest. Maträtt: yakitori (kycklingspett, fast inte bara kyckling...)! Vi var laddade till max allesammans när vi steg in i den av matos rökiga restaurangen. På golvet vid entrén låg en hel (stor) hög med skor i halvbra ordning. Alla gäster måste ta av sig skorna innan de sätter sig till bords. På golvet.

Vi blev serverade en aptitretare men eftersom den inte räknas i tävlingen ville ingen vara den första att ta en smakbit, även om alla till sist tog varsin. Därefter satte vi igång med penna och papper för att skriva upp det vi ville beställa och bocka av det vi fått serverat (ordning och reda!). Även drickat räknades - olika alkoholhaltiga drycker räknades som två eller tre spett. Jag var ju såklart tvungen att prova sake... tre spett sattes upp för min räkning!

Men... tråkigt värre insåg vi snart att den välfyllda restaurangen hade svårt att hålla tempo på serveringen! Det gick helt enkelt inte att hålla något race eftersom alla höll jämn takt med varandra... Tävlingen blåstes av och middagen övergick till en behaglig afton där ingen behövde släppa ut livremmen fler hål än vanligt.

Tilläggas bör dock att folk ändå åt så de storknade - kvällen bjöd på så mycket man orkade äta till ett fast pris. När tävlingen väl blåsts av började olika andra rätter än bara yakitori att beställas. Yata-san räknade upp ett otal saker från menyn till allas (skräckblandade) förtjusning, försäkrade sig om att allt ingick i priset och skickade sedan skrattande iväg servitören med en lång lista. Snart dök en lång rad stora skålar upp och allting skickades till Yata-sans ände av bordet men han medgav att det nog var lite väl mycket för en person (eller tio) så alla högg in och hjälpte till!

När middagen började lida mot sitt slut och sista rätten serverades tog alla varsitt spett från det stora fatet och väntade in varandra. AAAAAAAAHHH!!! Wasabi! Mitt spett innehöll dold wasabi!! Yasuda-san bredvid mig började snart också frusta - hon hade också fått ett spett packat med wasabi!! En överraskande "mandeln i gröten" variant... med mycket roande effekt för övriga vid bordet!

Foton som vanligt via länken ovan!

Huskatten.

2007-10-29T20:44:00.000+09:00

Görel heter en tjej jag träffade för länge sen i Uppsala. Hon doktorerar numera i Tokyo och kom hit till Kyoto i helgen för att hälsa på! Vi träffades för en kaffe på söndag eftermiddag... hon visste ett ställe med otroligt god cheese cake (hon har tidigare pluggat här) så vi bestämde oss för att cykla dit fast det var en bra bit bort.

När vi kom fram var det KÖ (jodå) för att komma in. Inte så lång, men folk kan ju sitta och filosofera hur länge som helst över en kopp kaffe (eller grönt te för den delen) så vi beslöt att det nog inte var nån bra idé att vänta på ett ledigt bord. Istället gick vi till ett litet intetsägande ställe runt hörnet. Där inne var också fullt men vi blev erbjudna platser vid disken av en herre som precis skulle gå. En hotto var och en deseeto att dela på.

Hotto betyder kort och gott hot coffee eller varmt kaffe. Iskaffe liksom iste är annars vanligt gångbart. Ingen av oss visste dock vad deseeto (dessert) innebar så vi väntade med spänning... Har aldrig varit med om att det kan ta så länge att bereda två koppar kaffe men det var det VÄRT! Godaste kopp jag någonsin druckit? Jag vågar inte svära på det, men helt klart fenomenal! Desserten visade sig bestå av ett urval av några små kakor på ett fat. Helt okej.

Sen var det dags att cykla hem igen. Görel skulle tillbaka till Tokyo och jag skulle på middag med Tomas och Hiroki. Jag träffade dem i närheten av universitetet och vi gick till en liten restaurang med "atmosfär". Stackars Tomas är så lång så han slog huvudet i dörröppningen och höll på att ta ner taklampan dessutom. Servitören jobbade stenhårt hela aftonen och trollade fram en engelsk meny. Tydligen hade restaurangen också en huskatt (hållen i transportlåda, åtminstone för tillfället) som han bar upp till övervåningen där vi satt och visade för några vid ett annat bord. Om de bett om det, om de var stamgäster eller om han helt enkelt kände för det förblir en gåta.

Höst och bowling!

2007-10-21T23:03:00.000+09:00

En lugn helg har det varit... Jag har provat hyra film för första gången, det gick riktigt smidigt! Och sen har jag shoppat lite höstkläder och ett par skor också vilket var välbehövligt.

Jag har redan klagat på att jag fryser ett antal gånger även om temperaturen ligger på till synes behagliga grader. Men då glömmer man kanske att luftfuktigheten här är bra mycket högre än hemma och att det inte är någon större skillnad på om man är ute eller inne (en hel yttervägg i alla mina tre rum består av balkongdörrar med enkla glas...). 15 grader ÄR inte mysigt...

Ikväll har jag varit och bowlat med Tomas och Midori! Det är nåt man inte gör så ofta hemma! Konstigt eftersom det är jäkligt roligt... Satte ett par strikes och sparrar och till min glädje lyckades jag passera 100 i båda omgångarna, tjohoo!

Baseboll!

2007-10-18T20:15:00.000+09:00

Torsdag morgon var det dags för herrarnas match i baseboll. Om jag förstått rätt har fakulteten en liten turnering där de olika avdelningarna tävlar mot varandra. Tyvärr verkar baseboll vara en killsport i detta land så endast studenter av manligt kön fick delta medan vi tjejer fick sitta på bänken vid plansidan och heja på så gott vi kunde! Och självklart oooh-a och aaahh-a efter behov när ett tjusigt slag presterades...

Baseboll är för övrigt den överlägset populäraste sporten i Japan.

Jag kan inte påstå att jag helt förstått reglerna... min handledare försökte förklara olika sätt en spelare kan bli out-ad. Typ... om slagaren missar tre giltiga kast, om en utespelare fångar bollen och tar i basen innan den som springer hinner fram, eller om en utespelare tar en lyra. Då byter lagen sida. Krångligt.

Vi hade en riktigt duktig pitcher (han som kastar bollen till slagaren) i vårt lag, Yata-san. Det drämde till ordentligt i handsken på killen som tar emot bollen bakom slagaren (förutsatt att slagaren missar bollen) - ni märker ju hur insatt jag är i basebollterminologi... men tyvärr fick vårt lag inte en enda home run.

Förlust 8 - 5. Suck...

Mubi-kyogen.

2007-10-08T19:35:00.000+09:00

Måndagens ledighet (trot eller ej - ytterligare en helgdag!) spenderades i glada vänners lag. Jag, Midori, Hiroki och en ny kille från Uppsala som heter Tomas träffades för lunch och lite kulturell bildning. Vi skulle se kyogen som framfördes i ett tempel på eftermiddagen.

Vad är kyogen? I det här fallet kan det beskrivas som pantomimteater ackompanjerat av flöjt, trumma och gong-gong. Ni kan säkert föreställa er hur musiken låter om ni sett nån gammal japansk film. Hypnotiskt loopande av en flöjtslinga och till synes (kanske för mitt otränade öra) spontana gong-gong slag. Kyogen ska enligt beskrivningen vara komik, men jag kan ju inte säga att varken jag eller övriga publiken lockades till skratt vid alltför många tillfällen... En bra sak är att läsa om handlingen innan pjäsen börjar. Då fattar man faktiskt vad som pågår.

Något som var riktigt häftigt dock var en "demon" som tagit formen av en spindel. Skådespelaren kastade ut en massa långa vita serpentiner i stora kaskader på publiken och de andra skådespelarna för att "fånga dem i sitt nät". Riktigt snyggt utfört kan jag hälsa!! Jag är grymt nyfiken på vad de där serpentinerna var för nåt - kan vara nyttig info inför framtida Farmis-spex.

Om ni inte vet vad ett Farmis-spex är så hoppa bara över den biten.

Några snygga volter bjöds det också på.

Men efter det sa jag stopp. Nog med kulturell bildning för idag, let's go shopping! Så vi begav oss in till stan istället och när klockan började närma sig sent middagssnår åkte vi hem...

Trasig kamera.

2007-10-06T23:42:00.000+09:00

Jag är inte glad. Jag har pajat min kamera.

Jag har gått till affären där jag köpt den och fått veta att det tar en månad att få den lagad och för en cirkakostnad på 15.000 yen.

Eller köpa en ny likadan för 25.000 yen. Och gå hem med den idag.

Jag har köpt en ny.

Arg. Arg. Arg.

Ryoanji och Ninnaji

2007-09-30T13:53:00.000+09:00

Igår var kallt som tusan enligt den nya standard jag anpassat mig till. 20 grader och jag frös. Hoppas ni där hemma inte blir upprörda över min klenhet, jag vet inte var min norrländska urkraft tagit vägen. Som bortblåst. Måste vara nåt i luften...

Jag cyklade mig bort till ett par tempel väst om stan. Det ena heter Ryoanji och är tydligen väldigt känt för sin stengård. Jättefina stenar, jag lovar, men svårt att få den rätta zen-känslan med alla andra turister omkring.

Därefter besökte jag Ninnaji som ligger i samma trakter. Det var också hemskt fint. Fick gå runt barfota på det lena trägolvet och titta på den grönskande trädgården, det krattade gruset och rum med målade skjutväggar...

Ta en titt på fotona, vetja!

Ledig fredag i protesternas tecken.

2007-09-28T10:32:00.000+09:00

Idag har övriga labbmedlemmarna seminarium på förmiddagen men jag är inte tvungen att närvara eftersom jag inte förstår något när allt hålls på japanska. På eftermiddagen måste min doktorand förbereda en presentation för nån organisation någonstans och kommer alltså inte vara på plats. I brist på förberedda experiment som jag gått igenom tidigare är jag alltså vilse i pannkakan och har fått en ledig dag godkänd. Inte illa! Vänligen notera att även måndag denna vecka var en helgdag... livet är hårt ibland...

Jag har hört rykten om att idag ska vara en internationell "Red Shirt for Burma" dag, ta på dig en röd tröja för att stödja protesterna i Burma, så jag tar på mig det rödaste jag har och hoppas det duger. Nu ska jag ner på stan!

Sushi race

2007-09-25T23:08:00.000+09:00

Vad är det med japaner och äta mat tills man nästan spricker? Va? Kan man inte bara få äta i lugn och ro tills man är så där lagomt mätt och mår så prima att det nästan är oförskämt? Fast... jag måste ju erkänna att vi haft sjukt roligt ikväll!

Labbet delades in i fyra lag och vi begav oss till ett sushihak där bitarna serveras på små tallrikar med fasta priser. Tallrikarna passerar på löpande band så det är bara att plocka åt sig det man blir lockad av! Vad gick tävlingen ut på? Att under två timmar äta mest av alla... och vinsten? Slippa betala notan! Klart man äter allt vad man orkar!

Jag gick ut hårt... i en normal situation kanske jag kan äta 10 bitar för att känna mig ordentligt mätt. Jag hade dock lovat min lagledare att under denna "extrema situation" pressa mig till det yttersta och inta det dubbla - 20 bitar! Jag kan säga att det var inte lätt. Jag kämpade, jag slet, jag njöt av den goda smaken, jag tvivlade, jag kom igen och jag lyckades slutligen få i mig hela 26 bitar!! Men det var verkligen allt som fick plats - inte en bit till gick att få ner!

Och jag var ändå en av dem som åt allra allra minst...

Hur i hela friden lyckas man få i sig mer än så? Jag är så mätt fortfarande efter att jag kommit hem att bara tanken på att sätta i mig nåt mer får mig att... inte må bra...

Toppade listan gjorde min lagledare med 60 (!) bitar men trots denna makalösa prestation kom vi endast på tredje plats. Detta innebar att vi fick betala vår egen nota samt halva notan för laget som kom på andra plats... surt surt. Men oj så kul vi hade!

Foton finns att beskåda via länken ovan... Missa heller inte de senaste bilderna i albumet "Sumi-e"!

Biobesök

2007-09-22T22:00:00.000+09:00

Jag kan tala om att biografsalonger i Japan påminner starkt om biografsalonger hemma (är ni förvånade?) med ett undantag! Stolarna är placerade i sådana nivåer att man slipper att halva texten försvinner för att någons stora huvud är i vägen! Addera till detta att japaner ju i allmänhet är kortare än oss i väst så förstår ni att inget kunde störa min bioduksupplevelse denna afton...

Och för alla Harry Potter fans därute, filmen var okej men inte lysande. Väldigt komprimerad för att få plats med bokens innehåll på två och en halv timme film (jag minns inte exakt hur lång den var...) vilket gjorde att den kändes mer som en summering än en berättelse.

På östfronten intet nytt.

2007-09-20T18:00:00.000+09:00

Det var ett tag sen det hände något nytt att berätta om. Inte för att det inte hänt saker, men jag tvivlar på att mina vardagsbestyr på labbet är av större intresse...

Imorgon ska jag gå på bio för första gången! Tyvärr finns det inte så jättemånga bra engelskspråkiga filmer att välja på så det fick bli Harry Potter. Som tur var hann jag aldrig se den på bio hemma i Sverige! Undrar om det bara är en tillfällig svacka i utbudet eller om det alltid är så här? Nåväl, Harry Potter är ju ett helt okej alternativ för min del...

Och sen är det helg igen, känns som att den förra aldrig riktigt slutade för jag har haft en alldeles för lugn vecka plus att måndagen var nationell helgdag (Respektera de äldre-dagen, eller hur man nu ska översätta). Om ni inte redan sett så har jag lagt upp några nya foton i albumet Arashiyama som jag tog den dagen. Jag återvände dit. På cykel. Det gör jag inte igen! Färden tog 1 timme och 15 minuter enkel väg... plus att värmen har slagit till igen med en temp mellan 30-35 grader varje dag. Ett helt galet tilltag helt enkelt!

Konsertbiljetter

2007-09-14T08:43:00.001+09:00

I november bär det av på konsert i Osaka tillsammans med syrran som är på besök då! Artisten som uppträder heter Tamaki Koji, en fredsdeklarerande popstjärna som hängt kvar på den japanska musikhimlen sen tidigt 80-tal! Biljetter är beställda och ligger i tryggt förvar här hemma i bokhyllan.

Fram till dess kan jag ju bjuda på ett smakprov! Låten heter Denen (=landsbygd):

Presentation och nya foton...

2007-09-12T07:38:00.001+09:00

I morse var det dags för mitt första möte där alla studenter i en viss grupp presenterar sina senaste resultat och vad man planerar att göra härnäst. Jag tillhör nukleinsyra-gruppen.

(Alla som inte känner sig hemma med vetenskapliga termer räcker upp en hand! Bra, då vet jag, tyvärr kommer detta inlägg eventuellt att svänga sig med en del sådana i alla fall!)

Jag fick presentera först av alla! Här bör tilläggas att jag fick veta om detta möte DAGEN INNAN mötet skulle hållas!! I panik ägnade jag alltså HELA gårdagen till att sammanställa alla mina data i en power point presentation. Jag har skrapat ihop rätt duktigt med data under min första månad här kan jag berätta, och jag var orolig att det skulle ta för lång tid att gå igenom allt... Min doktorandhandledare insisterade dock på att jag skulle visa allt jag hade gjort så det fick bli så långt det blev! 20 bilder!!

Där stod jag alltså inför Takakura-sensei, Nishikawa-sensei, Takahashi-san (eller Takahashi-sempai om man ska vara lite mer formell...) samt 7 andra studenter från min grupp. Lite lätt skakig i rösten tills jag plötsligt kom på att jag trots allt pratar bäst engelska i sällskapet så det gör inget om jag säger nåt knasigt! Jag noterade även lättat att laserpekaren INTE fladdrade nervöst när jag pekade på mina grafer. Jag fick många frågor, de flesta kunde jag tyvärr inte svara på, men det kunde inte Takahashi-san heller när jag passade över till honom... En del av den data jag fått fram ser minst sagt förbryllande ut men så är det i vetenskapsvärlden. De få gånger man får ett resultat som faktiskt ser ut som i skolböckerna så hoppar man högt av glädje och det gjorde jag också vid ett tillfälle! När jag visade en bild som faktiskt var riktigt, riktigt lyckad så presenterade jag den med orden "Now this is quite a pretty picture if I may say so" vilket till min glädje lockade fram några skratt!

Bilden som kom från en FACS-analys visade klart och tydligt hur jag med hjälp av ett visst siRNA lyckats få ett minskat uttryck av en interferonreceptor i mina små cellodlingar men att andra siRNA inte påverkade mängden receptorer! Så tjusigt, så tjusigt... förlåt, jag ska nu återgå till normal svenska...

Slutligen frågade Nishikawa-sensei lite förbryllat vad jag hade gjort själv av all den data jag presenterat? Både han och Takakura-sensei lyfte lite på ögonbrynen när jag sa att jag varit delaktig i samtliga moment. Det måste väl vara ett gott betyg om något!! Takakura-sensei sa att då måste jag vara väldigt duktig på att hantera cellkulturer vid det här laget och att jag hädanefter kunde se fram emot att få förbättra mina tekniker... Jag tror det betyder att jag fick beröm?

Plötsligt är jag inte lika nervös längre inför kommande möten...

För övrigt finns det nya foton från i lördags om man följer länken här ovan!

Japansk pop

2007-09-10T18:01:00.000+09:00

Kanske sitter ni där hemma i Sverige och funderar på hur japansk popmusik låter? Då kan jag presentera en grupp som heter Kobukuro. Låten i den här videon heter Tsubomi (=blomknopp).

Morgonen efter...

2007-09-09T07:17:00.000+09:00

Låt mig berätta om gårdagen... Labbet firade som sagt 10-årsjubileum vilket innebar att en massa gamla studenter och nuvarande återförenades för en dag med föredrag följt av festande.

I brist på kostym iklädde jag mig något jag trodde kunde vara passande för tillfället, en svart knälång kjol och en svart festfin tröja med ärmar till armbågarna med ett gult linne under. Och ett par svarta skor. Håret bakade jag in i en fläta (efter många misslyckade försök) och så till sist tyckte jag mig se presentabel ut. Precis i tid för att KNAPPT hinna med den buss som skulle låta mig komma fram precis i tid utan marginaler. Därför fick jag småhasta mig iväg till busshållplatsen och kom fram en hel halv minut innan bussen gjorde det.

När jag anländer till labbets huvudingång möts jag av några labbmedlemmar som fått i uppgift att ta emot alla gäster och visa vilken lokal det är som gäller. Jag gick upp en trappa och klev in i en föreläsningssal fylld av en massa människor (50?). Några kände jag igen och några var vilt främmande människor. En tjej från labbet tyckte mitt hår var väldigt sött idag så jag kände mig genast bättre till mods bland alla kostymer. Sen började föredragen... snarrrrrk... Hemskt ledsen, men aminopeptidaser, RNA interferens och diverse receptorer är nog krångligt på svenska... eller engelska för den delen. Jag behöver nog inte förklara att inte mycket gick in i mitt huvud denna gång. Roligast var i alla fall min doktorandhandledare. Han är den som befunnit sig på labbet längst av alla förutom professorn själv så han kände varenda kotte som var närvarande. I sin presentation hade han lagt in foton och kommentarer som fick alla att skratta vid ett flertal tillfällen vilket var en skön kontrast. Därefter var det dags att bege oss till den universitetscafeteria där festen skulle hållas.

Ösregn.

Jag fick låna ett paraply som tur var så jag lyckades komma fram hel och ren. Professorn höll ett litet välkomsttal, och sedan skålade vi. Hur gör japaner när de skålar? Jo, alla lyfter sina glas och klingar med de som befinner sig i närheten, smakar och ställer sedan ner glaset för att applådera. Visst, varför inte, det var ju en fin skålning... Nåväl, sedan fick man plocka mat från en buffé som intages stående medan man minglar runt bland alla människor. Några tjejer som jag antog var tidigare studenter på labbet gjorde tappra försök att prata engelska med mig.

Efter ett tag kom min doktorandhandledare fram och presenterade SIN tidigare handledare. En mycket trevlig prick som numera befinner sig i staterna. Han pratade om att han förstod hur jobbigt det måste kännas att inte kunna språket så bra, han upplevde samma sak när han först kom till USA. Man vill så mycket och man kan så mycket, kanske till och med mer än de man pratar med, men eftersom man inte kan förklara så att andra förstår blir man placerad i ett "lägre" fack. Precis så är det, om en människa inte pratar ett språk korrekt reagerar man (kanske oftast omedvetet) med att se personen som mindre intelligent oavsett om det gäller hjärnkirurgen som flytt kriget i sitt hemland. Men jag ska inte gå in på det ämnet mer tror jag... Det var dags att hålla tal. Många tal. Bra tal, mindre bra tal. Applåder och sedan fotografering.

Informellt gruppfoto av delar av sällskapet...

...och ett mer formellt dito.

Och sedan dags att gå vidare till FEST nummer TVÅ!

Större delen av sällskapet begav sig till en restaurang en bit bort. Här var det skor av och sitta på golvet som gällde. Jag språkade med en tjej från Kina som numera jobbar med kliniska prövningar i Osaka och hon tyckte att jag absolut skulle kontakta henne om jag begav mig dit någon gång. Hon sa också att jag var välkommen att maila henne om jag hade problem med någonting, hon visste också hur det var att komma till Japan för första gången... Jag pratade också med ett gäng från labbet. Det är otroligt hur mycket man kan skratta på en kväll! Jag tror det var någonstans här jag började inse att sista bussen hem var nog inte ens att tänka på.

Mycket riktigt... När vi slutligen började bryta upp från borden hade sista bussen redan gått för ett bra tag sen och det var nu tal om fest nummer TRE! Tillbaka på labbet!! Vi var kanske ett tiotal studenter som begav oss dit och satt och pratade fram tills klockan började bli efter 02.00.

Ska du ta taxi hem?? Kan du säga adressen på japanska? Oj, men det här går inte, vi fixar! Gemensam insats för samtliga att få Elin hem tryggt och säkert... den enda som INTE var bekymrad över hur hon skulle ta sig hem var Elin själv... Vadå? Om chauffören inte fattar vart jag bor är det ju bara att jag pekar, alternativt ber honom köra längs Shirakawa dori tills jag ropar stopp. Det är i stort sett raka vägen ända fram (utan överdrift!). Nej, nej, nej, vi fixar! Så tillsammans beger vi oss iväg för att hitta en taxi, de språkar med chauffören och jag hoppar in i baksätet. Jag får t.o.m. taxipengar erbjudet men tackar hövligt nej, pengar har jag så det räcker och tack så hemskt mycket för hjälpen!

02.45 är man hemma... Suss i säng!

Klädkodens vikt för själsligt välbefinnande...

2007-09-07T22:22:00.000+09:00

Imorgon firas labbets 10-årsjubileum med några föredrag följt av fest. Det hoppas jag kommer bli roligt, fast föredragen kommer visserligen hållas på japanska. Min doktorandhandledare skrattade när jag sa att japanska i alla fall är vackert att lyssna på även om man inte förstår nåt och tröstade mig med att han i alla fall skrivit engelsk text på bilderna han kommer visa. Så långt är allting bra... men vad har man egentligen på sig på en sån här tillställning?

"Vetenskapligt sammanträde", vad betyder det? Kostym är tydligen inte ett krav men herrar bör åtminstone ha krage. Vad har man som tjej på sig då? Om man inte har någon kavaj... Ska det vara business-strikt eller festfint? Färgglatt eller sobert? Fick inte så mycket hjälp när jag frågade. Mer än att det jag hade på mig just den dagen nog var en aning för "casual". Blus och knäbyxor. Det är fånigt vad uppjagad man kan bli över en sak som kläder men det ÄR ju faktiskt rätt obekvämt att vara både för uppklädd och motsatsen.

Äsch, jag tar på mig nåt festfint och så får det vara bra med det! Jag sticker ju ut en del ur mängden hur som helst så vad är ens poängen med att försöka smälta in?

(För övrigt kan jag meddela att det nu finns foton från förra veckans yakiniku om man följer länken längst upp. Det är Lee-san på labbet som stått för fotandet, jag lyckades ju glömma min egen kamera hemma...)

Sushi och Gion

2007-09-02T18:35:00.000+09:00

Idag var det tänkt att jag och Midori skulle åka till Kibune, ett ställe norr om Kyoto där man under sommaren kan äta något som kallas Nagashi soumen. Tydligen är detta väldigt populärt för jag blev förvarnad att det kan vara lång väntetid och man kan inte reservera plats... låter spännande, eller hur?

Men...

På morgonen regnade det såklart. Vi styrde om våra planer till att träffas inne i stan istället för att äta sushi på nåt trevligt ställe. Inte illa det heller!

O-sushi wa oishikatta desu yo! Sushin smakade jättegott! Vi åt på en mysig liten restaurang där man fick ta av sig skorna och sitta på kuddar vid ett lågt bord. Lunchmenyn bestod av... 11 olika bitar om jag inte minns fel, plus en miso-soppa och en sallad. Det var lax och tonfisk, räka och bläckfisk... nån slags ål fast inte ål (vad nu det betyder) och jag vet inte vad. Allt kom från havet i alla fall kunde konstateras! Såååååå gott!

Efter maten spatserade vi i shoppingdistrikten och därefter till Gion, Kyotos "gamla stan". Jag köpte rökelse och någon slags sötsak gjord på... bönor? Eller det kanske var nån annan sötsak? Vad det här än var gjort på så smakar det sötare än socker och det är såååååå gott!

Jag har varit väldigt fokuserad på mat på sistone, verkar det som... kanske för att det är så gott att det tål att upprepas i det oändliga!

Yakiniku

2007-08-28T23:56:00.000+09:00

Gud vad god mat jag ätit ikväll! Ett gäng från labbet begav sig ut för att äta yakiniku och jag hängde på såklart!

Det började med att jag återvände till labbet kl 19 (de andra var kvar fast jag gått hem vid 17). Jag tog bussen för vädret var lite ostadigt men det visade sig att alla tänkt cykla in till stan trots allt - vad göra? Jag fick hoppa upp bakpå en killes motorcykel (och ja mamma, jag hade hjälm på mig...)! Så, då har man åkt motorcykel också för första gången i sitt liv - ha!

Vad är yakiniku undrar ni kanske...? Jo, man sitter vid ett bord och grillar sin egen mat på plats. Man kan beställa in allt möjligt i flera omgångar och jag har provat alla möjliga sorters kött inklusive inälvor. Allt var så GOTT och jag tror jag fyllde magen några snäpp över smärtgränsen...

Jag tror jag lyckades imponera en aning på mina labbkompisar också genom att visa att jag faktiskt KAN prata japanska. Det blir mest engelska till vardags för att det är enklare. Tyvärr är de ganska obekväma med engelska så det är svårt att konversera fritt. Man vill ju inte att de ska känna sig ansträngda en kväll ute så det var bara att ta i efter bästa förmåga. Rätt blir det ju inte alla gånger men roligt hade vi i alla fall!

Nu är jag så trött och mätt att jag måste gå och lägga mig... jösses, hur tar man sig upp imorgon bitti?

Alla vi barn i Bullerbyn - nej, jag menar på Takakuras labb...

2007-08-26T19:15:00.000+09:00

För den nyfikne kan jag presentera följande fotografi (som jag inte tagit själv...):

Arashiyama

2007-08-26T18:24:00.000+09:00

Värmen har sakta kommit krypande igen och söndagen kvalade in på 36 grader. Jag begav mig till Arashiyama, ett område väst om Kyoto. Snål som jag är hoppade jag av några hållplatser tidigare för att slippa betala extra utöver mitt 1-dagarskort som gäller inom en viss zon. Jag hade ju ändå hela söndagen på mig så vad gör väl det?

Första anhalt blev Matsuo helgedomen. Där fanns en liten trädgård med vattenansamlingar och stenbumlingar.

Därefter började jag promenera hela vägen till den bro som Arashiyama är känd för. Tidigare var den gjord i trä men numera har den förstärkts med betong. Det här området är väldigt populärt att besöka under hösten när löven ändrar färg och jag kommer kanske återvända när den säsongen kommer. Det var gott om turister i båtar på floden och jag kan bara tänka mig hur mycket folk det kommer vara i november.

Jag passade även på att klättra upp på berget i Iwatayamaparken. Där får man utsikt över Kyoto och får dessutom passa på att hälsa på de vilda (men orädda) aporna som bor där. När jag som bäst stod och fotade utsikten över Kyoto dog batteriet i min kamera... klantigt! Det fanns ju mycket mer jag ville se, men utan kamera kunde jag lika gärna vänta och ta det en annan gång. Nästa helg kanske. Så därefter tog jag bussen hem igen för att äta middag istället.

Sumi-e och traditionellt hantverk

2007-08-25T17:32:00.000+09:00

Sumi-e, att måla med bläck är en gammal japansk konstform som jag ville prova på. Kyoto International Community House anordnar många olika kurser för utlänningar till en billig kostnad så jag begav mig dit denna lördag.

Det var inte så lätt... Om man aldrig studerat ett bambuträd så kan man ju inte veta att bladen ska sitta ihop tre och tre. Jag vet inte om jag fick till rätt teknik i slutändan eller om de bara gav upp på mig när de sa "ok, free style, you can paint free style now".

Därefter stannade jag till vid ett museum på vägen hem där traditionellt hantverk visades upp. Det var allt från ansiktsmasker i trä, broderade kimonos, solfjädrar i papp och bambu till pilbågar, bokbindning och stenskulpturer. Vackert och otroligt pillrigt... inga saker man slänger ihop på en ledig eftermiddag direkt.

Kurashikku i Gion

2007-08-24T22:15:00.000+09:00

På fredagkvällen var jag bjuden på konsert av Sakulrat-san på labbet som jag såg Daimonji med. Hon bor hos en värdfamilj och deras (vuxna) dotter spelar fiol. Denna kväll skulle hon uppträda i Kodaiji templet i Gionkvarteren och Sakulrat-san bjöd med mig. Vi tog bussen från labbet på eftermiddagen och vandrade sedan genom Maruyamaparken sökandes efter rätt plats... Vi fick fråga en taxichaufför om vägen och (lika överentusiastisk som alla andra taxichaufförer i detta land) han pekar ut vägen Left - Right - Left - OK? OK! Vi börjar gå och strax kommer samma taxi tillbaka efter oss och taxichauffören hojtar genom fönstret Left - Right - Left - OK! och brummar iväg.

Vi mötte tillslut Sakulrat-sans värdmamma och hennes väninnor som efter bästa förmåga försökte prata med oss... tyvärr var språkbarriärerna en aning höga denna gång men det gick bra ändå. 18.30 öppnar dörrarna och vi gick in på tempelgården. Skorna togs av innan vi barfota tågade upp på templets lena trägolv. Vi valde att inte gå in i tempelsalen som de flesta andra utan satte oss istället alldeles utanför väggarna där vi såg bra och samtidigt kunde njuta av en eller annan vindfläkt.

Tre tjejer (flöjt, fiol och cello) i tjusiga klänningar tågade in mitt i tempelsalen. De spelade allt möjligt av Bach, Mozart och Händel och jag vet inte vad - mina klassiska kunskaper är en aning begränsade och jag förlorade mitt program nånstans. Vackert ackompanjerat av en syrsa av och till.

Efter konserten tittade vi lite i templets trädgård som är spotlightbelyst i mörkret med vackra ljuseffekter till följd. Vackrast var spegeldammen omgärdad av träd...

Sen var det dags att gå hem. Jag och Sakulrat-san gick samma väg som vi kommit. Till höger strömmade plötsligt en fårskock av business-män i skjortor, kostymer och med korrekta portföljer till hands. Högljudda och på väg hem. Med dem vandrade några geishor i klapprande sandaler och helt otroligt vackra kimonos. Inga foton tagna just detta ögonblick... det får bli ett kommande projekt.

Vad är kurashikku...? Japanska för classical såklart!

Dåligt väder.

2007-08-22T18:36:00.000+09:00

Mitt i funderingarna över hur jag skulle spendera min lediga onsdagseftermiddag avbröts jag av ett muller... hmm... visserligen passerar en järnvägslinje ganska nära men så där högt brukar det inte låta. Kan det vara åskan som går? Jodå, mycket riktigt - inte mycket att fundera över längre, det var bara att stanna hemma! Ösregn, åska och blixtar. Så kan det gå.

Sömnig måndag.

2007-08-20T18:14:00.000+09:00

Ny måndag. Lite halvdålig sömn lämnade mig gäspande vid labbänken... Idag gick det ganska bra att labba och det känns skönt att ha börjat komma igång. Dock fortfarande mycket väntetid som man inte kan göra så mycket åt så jag får börja ta med mig annat att roa mig med under dagarna. Teckna, läsa, vad som helst... att stirra på ingenting gör mig nipprig!

En rejäl nudellunch på 527 kcal rådde knappast bot på sömnigheten... mätt och belåten var det svårt att hålla ögonen öppna. Det är helt galet hur de på riktigt skriver ut på cafeterians kvitto inte bara vad lunchen kostar utan också hur många kalorier den innehåller. Detsamma på restaurangmenyer. Men sen är ju varenda kotte här tanigare än streckgubbar...

En söndag på muséet... och Yoshida

2007-08-19T15:08:00.000+09:00

På söndag förmiddag gick jag på Kyoto Municipal Museum of Art. Tyvärr var det ej tillåtet att fotografera där inne så jag har inga bilder att visa därifrån... De utställningar jag såg var:

-Masterpieces from the Permanent Collection Ⅱ: Moments in Bloom
-Kansai kokuten (modern konst från regionen)
-Och nåt annat som jag inte kan utläsa för det står bara beskrivet på japanska... modern konst i alla fall.

Därefter tog jag mig an Yoshidaberget alldeles bredvid universitetet, vilket innebar en massa trappsteg och mjölksyra i vaderna. Foton lyckades jag ta i alla fall. Det var ganska roligt när jag var uppe på toppen. Det var inte så mycket folk i rörelse (öde kan man också säga) förutom en stackars taxichaffis. Han hade förmodligen inte mycket att göra för när jag stod och tog kort vid fontänen med vattenskopor kom han fram och frågade om jag visste vad vattnet var till för. Han kunde inte engelska men jag insåg till min glädje att jag faktiskt förstod ganska bra vad han sa ändå (efter vissa upprepningar och förtydliganden med kroppsspråk...). Han förklarade att man skulle tvätta händerna och skölja munnen med vattnet för att rena kroppen och själen innan man går fram för att be till Gud. Först sköljer man vänster hand med en skopa vatten, sedan höger. Därefter häller man vatten i vänster hand och sköljer munnen med det (men sväljer inte) och därefter sköljer man händerna igen. Ren och fin för kami-sama!

Heian Jingu

2007-08-18T18:22:00.000+09:00

Efter origamikursen (som kostade mäktiga 6 kr), begav jag mig på lite mer sightseeing - bästa sättet att fördriva tid i den här staden!

Heian Jingu shrine fick bli dagens mål, ett tempel som ligger mitt i Kyoto. När jag tar bussen in till stan passerar man under den enorma torii som syns på fotot om ni följer länken längst upp. Så, jag parkerar min cykel där den ser ut att inte störa någon (märkligt att alla cyklar överallt men man ser sällan en plats där det är tillåtet att parkera...).

När jag kommer in på den jättestora innergården bländas jag av det vita grus som ligger på marken. Solen lyser starkt och det är som vanligt en stekhet dag. För övrigt kan jag nämna att de senaste dagarna har temperaturen legat över 38 grader vilket är över det normala. Det gäller att dricka mycket vatten hela tiden, ett antal människor har faktiskt strukit med redan i år. Så, med vattenflaska i ena handen och kamera i högsta hugg i den andra arbetar jag mig runt hela innergården och återvänder tillsist till trädgårdarnas ingång. Bästa stället att komma undan värmen! Jag tar MYCKET god tid på mig under trädens skugga och fotar både det ena och det andra.

Den vackraste platsen är en damm med rosa näckrosor... jag är lite tidig så det finns mest bara knoppar men några exemplar har hunnit slå ut ordentligt. Genom dammen går en gång av runda stenar som jag står och överväger om jag vågar gå ut på... ett annat gäng turister har inga hämningar utan brakar på rakt ut. Jag sätter mig på en bänk i skuggan och väntar på att de ska försvinna så det blir lugnt igen och man kan fota ostört.

PLASK!!!

En herre i övre medelåldern drattar i vattnet och blir helt och hållet genomblöt - inklusive kamera med vad som ser ut att vara ett ganska långt och dyrt objektiv. Som tur var gjorde han sig inte illa och smått generad kravlade han sig i land under visst fnittrande och illa dolda leenden från sina följeslagare.

Jag var glad att det inte var jag...

Origami

2007-08-18T17:54:00.000+09:00

På lördag förmiddag begav jag mig till Kyoto International Community House lokaler där det idag hölls origamikurs. Efter att jag lyckats tråckla mig fram på cykel genom staden (som ser så MYCKET mindre ut på kartan), klev jag in i Meeting Room 4, lätt andfådd och 10 minuter sen... Konnichiwa! Ett gäng glada japanska tanter välkomnade mig och jag fick sätta mig bredvid den enda andra kursdeltagaren denna gång, en fransk tjej. Vart man än går i staden, ser man en annan europé så är han eller hon med 80% säkerhet från Frankrike - fråga mig inte varför...

Jag hade hoppats att det skulle finnas lite annat folk som mig där som man kunde lära känna, men den här tjejen var tyvärr inte så pratsam... Jag kan säga att jag sällan känt mig så förvirrad, jag pratade engelska, franska och japanska på samma gång och blandade ord helt vilt i varje mening... suck! Måste ÖVA! Simultantolk är INTE min framtida karriär. Vi bjöds dock på te och kakor. Jag förstår inte varför japanerna envisas med att dricka te i den här hettan... i skolmatsalen kan man åtminstone välja om man vill ha det varmt eller kallt.

Efter mycket knepigt knåpande med instruktioner på japanska lyckades jag förvånansvärt nog fullfölja de figurer vi tog oss an... En svan, nånting jag inte riktigt hajade vad det föreställde och en ros. Tyvärr blev rosen inte så fin för vi började med pappret fel väg så färgen hamnade på insidan (den tog för övrigt nästan 2 TIMMAR att vika - jäkligt klurig!)...

Daimonji

2007-08-17T11:13:00.000+09:00

Igår kväll hände något spännande. Efter årets kanske viktigaste buddhistiska högtid Obon då man hedrar sina bortgångna släktingar var det dags för Daimonji Gozan Okuribi (eller bara kort och gott Daimonji). Det är en festlig afton då man genom att tända eldar på bergen hjälper de dödas själar att hitta vägen tillbaka till himlen. Själva traditionen att tända dessa eldar varje år har pågått väldigt länge i Kyoto... minst sen 1500-talet enligt vad jag lyckats läsa mig till.

Eldarna antar formerna av tecken med olika betydelse. Det första tecknet är Dai som betyder stor men som jag tror ska representera människan. Sen tänds två tecken på ett annat berg Myo ho som symboliserar den buddhistiska läran. Det tredje tecknet har formen av en båt med ett segel som ska transportera själarna till himlen. Det fjärde tecknet är en spegelbild av Dai på motsatt sida av Kyoto och det sista tecknet antar formen av en torii (sådana portvalv som jag fotade i shinto templet Fushimi Inari tidigare) som ska symbolisera porten till himlen.

Jag spenderade kvällen med en thailändsk tjej från labbet, Sakulrat-san, och hennes vänner uppe på taket på en byggnad mitt i Kyoto. Därifrån kunde vi se det mesta, framför allt det mest välkända första tecknet Dai. Tyvärr skymdes halva Myo ho av en byggnad och det sista tecknet (torii) tändes på ett berg som ligger i en stadsdel för långt borta... Foton är förhoppningsvis på gång. Tyvärr är det svårt att fota när det är mörkt så kvaliteten kan vara lite skakig.

Att beskåda dessa eldar är inte det lättaste om man inte har tillgång till ett högt tak. En av de platser som annars brukar vara populär är att stå på en bro över floden som flyter genom staden. Vi kunde se en av de mest populära broarna uppifrån där vi stod och jag kan säga att jag inte avundades människorna där nere - det var knökfullt! Ett spännande spektakel att få ta del av!

Ny arbetsvecka...

2007-08-13T15:25:00.000+09:00

Måndag igen och jag är tillbaka på labbet...

Min försöksplan är färdigskriven och jag har inte så mycket att göra. Ingen verkar ha så mycket att erbjuda heller. Det är semestertider så folk är borta vissa dagar. Min handledare har bett sina studenter att diskutera med mig om vad deras forskning går ut på nu under veckan, men än har ingen tagit upp kallelsen idag. De kanske laddar ett brakprogram, eller så är de obekväma över att presentera sin forskning på engelska, vad vet jag. Jag sitter mest av tiden och försöker att inte se uttråkad ut. Vilket är lagom lätt... På onsdag ska jag i alla fall få göra nåt litet övningsförsök om jag har förstått rätt så det ska bli kul!

Nu ska jag skicka min försöksplan till Sverige och hålla tummarna för att den duger...

Fushimi Inari Taisha

2007-08-12T18:23:00.000+09:00

Söndag morgon begav jag mig söder om Kyoto till ett shinto tempel som är berömt för sina oräkneliga torii (typ, röda portvalv). 5 minuter på tåget så är man framme... Området är ganska stort så det tar ett tag att vandra runt överallt. Det kan hända att jag missade nåt, fast jag tyckte jag gick runt tillräckligt länge ändå i de röda tunnlarna... det blir en ganska häftig effekt som ni ser på bilderna! Tyvärr var det massor med turister eftersom det var helg och jag inte var ute så tidigt på dagen så det var svårt att ta bilder utan att folk kom i vägen...

Ginkakuji och Kinkakuji

2007-08-11T19:58:00.000+09:00

Idag har jag varit på sightseeing med en annan utbytesstudent, Hiroki, som var i Uppsala förra året. Vi stämde träff utanför Ginkakuji - Silverpaviljongen, på lördag morgon. När vi betalat inträdet och kommit in på tempelområdet kännde jag: ahhhhh, det är det HÄR jag kom till Japan för... Det går inte att beskriva hur vackert det var att gå omkring och titta på allting. Och bäst av allt, så svalt och skönt det var att gå under träden! Idag var återigen en ruskigt varm dag med en temperatur som enkelt passerade 30-gradersstrecket och närmade sig 35...

Efter Ginkakuji åt vi lunch på en liten restaurang som serverade olika curry-rätter. Starkt och GOTT!

Därefter begav vi oss till ett annat tempel med det snarlika namnet Kinkakuji - Guldpaviljongen. Som ni kanske misstänker hör de två ihop. Kinkakuji är ett guldbeklätt tempel och tanken var att Ginkakuji skulle kläs i silver... men nåt gick snett på vägen. Slut pengar förmodar jag, men jag ska inte svära på saken. Kinkakuji var fantastiskt vackert det med, fast tydligen ska det göra sig bäst i kvällssolen då guldet reflekterar strålarna som bäst. Jag är nöjd med det jag fick se ändå!

Vi tog också en sväng förbi Kyotos kejserliga palats. Tyvärr måste man boka tid för guidad tur (och alla helger är obönhörligt otillgängliga) så allt vi tillåts se är murarnas utsida... det visste vi visserligen redan innan vi gick dit så det var mest ett litet stopp på vägen innan det var dags att bege sig hemåt.

En massa foton blev det! Det var rätt mycket turister, särskilt vid Kinkakuji men det är hyfsat lätt att ta fina foton ändå utan en massa khaki-färgade solhattar och illasittande shorts som stör... Jag hoppas ni tycker om dem!

Photo stickers!

2007-08-10T16:57:00.000+09:00

Idag träffade jag Midori som var utbytesstudent i Uppsala! Vi åt lunch ihop och kollade lite i affärer och så visade hon mig hur fotoautomaterna fungerar. Det är ganska roligt, man kan välja olika teman, färger, skriva text m.m. och så får man bilderna utskrivna på självhäftande papper.

Cykel och foton!

2007-08-09T08:39:00.000+09:00

Det visade sig igår att en kille på labbet hade två cyklar själv och han lånade hemskt gärna ut den ena i utbyte mot att jag fixade punkteringen på framdäcket. Jag och min doktorand tog en tur till en cykelreparatör samma eftermiddag. En herre modell äldre (och med mycket få tänder) uppenbarade sig och gick loss på framdäcket. Han lagade punkteringen och gick mycket noga och varsamt igenom både slang och däck och kollade att allt var i sin ordning innan han tog betalt. Min doktorand översatte till mig och jag höll på att storkna - 10000 yen (600 kr) ?!!!! Doktoranden insåg efter lite förvirring sitt misstag och började skratta och be om ursäkt - han menade 1000 yen så klart. Cykelreparatören började också skratta och sa nåt om att 10000 allt skulle sitta bra... Så, för 60 pix hade jag nu en cykel utan nåt som helst bekymmer med vad jag ska göra av den när det sen blir dags att åka hem igen... och den är inte ett dugg orange.

På eftermiddagen tog jag en cykeltur, inte alls långt från där jag bor. Där finns ett grönområde där de odlar ris och grönsaker och jag tog några foton för jag tyckte det var så fint. De finns upplagda om man följer länken längst upp på sidan. Tyvärr hann jag inte ta så många foton innan klockan närmade sig sju på kvällen och det började bli mörkt...

Lunch och cykelfärd

2007-08-06T18:58:00.001+09:00

Vi tar sällskap till kafeterian allihop vid lunchtid. Allt möjligt finns att välja på i olika koppar med olika pris. Massor. Jag tittar förskräckt på några stekta fiskar och funderar över hur beniga de är när jag ser en stekt kycklingskiva. Räddad!

Jag språkar lite med min doktorand-handledare. Jag frågar om han vet var jag kan hitta en billig cykel. Han skulle tänka på saken. Lite senare under eftermiddagen hoppar han på mig och frågar om jag vill ha cykeln med en gång - han har hört sig för och det finns ett ställe med ganska billiga cyklar! Vi väntar tills den värsta hettan lagt sig innan vi beger oss, jag packar ner mina saker och beslutar att det är dags att gå hem för dagen då klockan ändå var halv sex... Jag får låna en cykel av en annan kille och jag, min doktorand och en annan tjej cyklar iväg till cykelaffären. Hon är lite fräck och frågar efter den billigaste cykeln i affären... jag sa nåt om att bara den funkar så är jag nöjd men ångrade mig raskt...

Den var så... orange.

Ca 300 kr. Jätte jätte orange. Jag tittar lite hjälplöst på mina följeslagare... De föreslog att vi kunde åka till ett annat ställe om jag hade tid. Om JAG hade tid? Det var inte jag som lämnade kvar mina saker på labbet och flyttade min magnet till "tillfälligt ute". När vi kom fram till det andra stället visade det sig att det var stängt för dagen. Sorry.

Vi cyklar till min busshållplats och min doktorand får på nåt sätt med sig min lånade cykel tillbaka till fakulteten medan jag brummar hem i bussen...

Introduktion

2007-08-06T18:55:00.000+09:00

Jag var lite nervös att jag inte skulle hinna i tid. 35 minuter hade jag på mig och vem vet hur länge jag måste vänta på anslutande buss? Plus att jag från den sista hållplatsen måste promenera drygt 10 minuter! Jag kom fram lagom varm och pustade ut framför informationstavlan i entrén. Allt står förstås på japanska så jag kallar på en student som står i rökrutan. 2:a våningen till höger.

Jag knallar uppför trappan och svänger till höger. Där möts jag av en lite orakad man "You must be Elin, right?". Det var min ena handledare som jag haft kontakt med via e-mail under hela början av året. Så det var så här han såg ut. Lite ojapansk på nåt vis i sin t-shirt och jeans. Han visar mig in till professorn. Nervöst kliver jag in genom dörren. Hur kommer jag bli mottagen...? Professorn reser sig, kommer fram och skakar hand. Han försäkrar mig om att han är otroligt glad att få ta emot mig och frågar mig lite om hur jag har det på mitt boende, om vädret är jobbigt (även japanerna tycker den här värmen är obekväm) och om jag vet mycket sen tidigare om det område som jag nu ska genomföra ett projekt inom. Han är väldigt hjärtlig och har lätt för att skratta. Han frågar om jag kan mycket japanska… Litegrann svarar jag, men jag kan nog inte hålla en presentation om jag inte får göra det på engelska. Självklart går det alldeles utmärkt! Nu borde alla studenter vara på plats så vi gick in i labbet. Ett tjugotal studenter tittar nyfiket på oss när vi kliver in! Professorn introducerar mig (av vad jag kan förstå berättar han om hur länge jag ska stanna, att jag har ett projekt som jag ska göra hos dem och lite om mina språkfärdigheter. Sen lämnas ordet över till mig. Jag förklarar nervöst att jag heter Elin och ser fram emot att spendera den här terminen med dem. Som tack får jag en liten applåd. Jag blir tilldelad ett skrivbord och där sitter jag nu och väntar på att alla ska komma tillbaka från ett möte som jag tydligen inte behövde delta vid...

Japansk shopping, tvätt och nervositet.

2007-08-05T23:00:00.000+09:00

Kaffet här smakar gudomligt kan jag meddela... och mjölken är också fantastiskt god. Lite fetare än vår egen standard så det är ju inget man dricker bara sådär men jag var ju tvungen att smaka. Koffeinstinn till tusen begav jag mig återigen till shoppingkvarteren. Denna dag valde jag att utforska en annan gata. På jakt efter en kamera begav jag mig till en Duty Free affär. Tyvärr visar det sig att jag inte har lov att handla duty free för mitt pass säger "college student" i stället för vanliga turisters "temporary visitor". Nåja, det bekymrar mig inte så mycket, jag vill bara ha nåt för att fota omgivningarna. Ge mig nåt för 20-25000 yen (runt 1500kr) med engelsk meny och batteri som går att ladda i Sverige också. Går hem med en liten Nikon. Dock inte gulligt rosa som jag noterade att det fanns en hel uppsättning av. De var tyvärr lite dyrare av förklarliga skäl.

Sen bestämde jag mig för att prova på lite klädshopping. Noteringar värda att nämna är att man alltid bör fråga innan man provar för det får man nämligen inte göra med alla plagg. Man får heller inte gå in i provhytten med skorna på. Efter en lång diskussion med en expedit som inte pratade någon engelska lyckades jag förhandla mig till ett måttband för att se om den enda toppen i lila skulle passa eller ej. Det kanske den skulle ha gjort men det var på håret och jag tänker inte betala för nåt som jag inte vet sitter snyggt! Som tur är gäller det inte alla plagg...

Kvällens sista upptåg blev att utforska tvättmaskinen. Jag noterar att som för mikron finns här heller inget reglage för temperaturen. Till min förfäran inser jag att man nog bara kan tvätta i kallt vatten? Vattnet leds nämligen in genom en slang från en kran på väggen (upptäckte jag efter att första försöket resulterat i mycket torr tvätt). Maskinen är av modell äldre, står ute på balkongen och lastas uppifrån. Man stänger med ett litet viklock som också är det enda förutom centrifugalkraften som förhindrar vatten och tvätt att spridas över hela kvarteret. Liksom för mikrovågsugnen trycker jag på några knappar och hoppas på det bästa. När jag öppnar luckan inser jag att jag måste hitta knappen för tömning och centrifugering för allt låg fortfarande i en full maskin vatten. Trot eller ej men det fixar jag också och allt är frid och fröjd. Jag behöver dock fler galgar för att kunna hänga upp saker på tork i mitt provisoriska torkrum: sovrummets draperistång med intilliggande luftkonditionering.

Imorgon blir första mötet med mina handledare... Jag är lite nervös men det kommer säkert gå bra. Hoppas de inte har alltför höga förväntningar på mig bara. Jag blir nervös av alla "det är upp till dig"-svar när jag frågar om saker. Jag skulle mycket hellre vilja att de sa "kom hit kl 8 och gå kl 5, läs det här, gör det här"... Lite mörkrädd blev jag när min handledare meddelade, inför min ankomst till Kyoto, att om jag får problem med något kan jag nå honom på labbets telefon vardagar mellan 8.00 och 19.00. Jag vill INTE labba till sju varje kväll! Och kanske har jag redan dabbat mig när jag sa (eftersom det var upp till mig och jag inte visste bättre) att jag kunde börja på måndag kl 9.00. Latmasken Elin masar sig in när de andra redan varit där halva dan... Nej, så illa kan det väl inte vara?

Racklig spis

2007-08-04T21:06:00.001+09:00

När jag väl kommit så långt att jag skulle börja laga maten upptäckte jag att sladden från min spis var typ två cm för kort! Hur jag än bökade nådde den inte till uttaget. Enda lösningen var att lyfta upp "spisen" på diskbänken. Jättepraktiskt för då fick man ju också en sjysst, plan arbetsyta där spisen vilat. Nackdelen var bara att den arbetsytan är ca 50-60 cm hög. Inget för folk med ryggskott alltså. Som kompensation får man ju då sträcka ut för att se botten av kastrullen. Hela konstruktionen luktar hemmabygge så det skriker om det men det är allt jag kan åstadkomma för att få i mig mat...

Riktig mat

2007-08-04T20:37:00.000+09:00

Fram tills idag har jag levt på "instant noodle soup" som finns i varierande utföranden i alla affärer. Jätteenkelt, bara tillsätt varmt vatten och vänta några minuter... Jag har nämligen inte haft någon köksutrustning förutom en mikrovågsugn med massor av spännande knappar som det står obegripliga saker på... Jag vet fortfarande inte hur man väljer effekt och tid men om man provar trycka på några knappar här och där så blir vattnet i koppen varmt i alla fall. Det håller ju inte i längden att leva på sån mat så idag tog jag mig i kragen och åkte ner till shoppingdistriktet igen (där jag tidigare mått så dåligt över min taffliga utstyrsel och flottiga hår). Nu kvalade jag in lite bättre och återvände till det varuhus där jag tidigare letat en sladd men inte hittat nån.

De har verkligen allt där. Saker till hemmet, till kontoret, smycken, musik och film, kosmetik, konstnärsmaterial... Jag skrapade ihop en kastrull med glaslock, en kaffetratt och filter, två skedar, ett tandborstglas, stekspade, skärbräda, kniv och lunchlåda för ca 500 kr. Matskålar, ätpinnar och koppar hade jag redan köpt i en lågprisbutik (typ dollar store) tillsammans med diverse andra saker för ca 50 kr.

Sen var det dags att leta lite riktig mat att laga! Det är skrämmande vad många flaskor och burkar det finns som man inte har nån aning om vad de innehåller. Jag hittade i alla fall lite saker som jag kunde slänga ihop en vettig middag av. Lax, lite grönsaker och ris. Matkassen blev inte heller så dyr med tanke på att jag handlade ganska mycket. Men jag glömde kaffet. Jag har inte druckit kaffe på 3 dagar... Det får bli imorgon. Mjölken kom jag ihåg i alla fall.

Student ID, alien registration och en dator som fungerar igen.

2007-08-03T18:37:00.000+09:00

En ny dag, bäddad för nya upptåg. Vad sägs om att besöka internationella kontoret och fråga lite hur jag ska gå till väga med diverse saker som ska ordnas...?

De verkade lite förvånade att jag kom dit. Kanske de tyckte att jag redan fått all info jag behövde, vad vet jag? Jag fick i alla fall några ytterligare broschyrer och vägbeskrivningar... Fast tillslut medgav den ansvarige att en karta utan namn på gatorna inte är så lätt att tyda så han tog med mig personligen till min fakultet där jag skulle få mitt student-ID. Sedan fick jag gå en bit bort för att registrera mig som utlänning i landet. Där ombads jag vänligen att skriva om min signatur så att den såg likadan ut som på mitt 5 år gamla pass... det gick ju... bra.

Sedan var det dags att lösa datorproblemet. Jag behövde alltså ett sätt för att plugga in datorn i ett japanskt vägguttag. Inte mycket begärt kan man tycka. Den första killen jag hittar på ett Elgiganten liknande ställe visar upp en hylla med sladdar. När jag försiktigt plockar fram min AC-adapter ber han så hemskt mycket om ursäkt, några såna sladdar tror han inte de har. En annan expedit tillkallas. Mycket vänlig och på bättre engelska diagnosticerar han mitt problem... nej, nej, en sån har han nog inte sett... Mitt öga fastnar vid en liten förpackning - den här då? Den ser ju ut att passa... vi tittar närmare alla tre. Den är nog för liten tror de, men jag håller inte med. YTTERLIGARE en expedit tillkallas. Lika trevlig som de båda första tillsammans, jo men självklart det där var precis vad jag letade fast han hade en annan enklare och billigare variant som skulle passa mig allra bäst. Den hämtade han och vi testade att den passade medan han skojade med de andra expediterna för att de aldrig sett en mickey-kontakt förut (så kallad för att den ser ut som musse pigg med tre runda cylindrar). Klart!

Klanteri och skoskav

2007-08-02T20:57:00.000+09:00

Elin har dabbat sig mer än en gång.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Bokstavligen.

Den reseadapter jag köpt innan jag åkte passar inte till min dators kontakt. Något man väl borde ha testat i förväg, fast jag bara antog att det var svensk standard.

Ut och jaga ny sladd i omgivningarna. Finns INTE! Här träffar jag datanissen som efter att jag på knagglig japanska frågar om "har ni sån här tack?" neeeeej "var finns sån här tack?" vet inte..... "snäääääääääääääääälllllllllaaaaaaa!!!" Du bor på Shugakuin eller hur? Med ett litet flin... "Hur kunde du märka det?" frågar jag på engelska och han bara flinar. Fast misstolka mig inte, han var inte elak alls, han var faktiskt riktigt snäll och sa att de kanske har på en affär som ligger typ här... och pekar på kartan. Fine. Jag väljer att traska för att kanske hitta nån annan butik på vägen.

Taxifärden till mitt boende tog ca en halvtimme. Nu skulle jag GÅ samma väg. Jag tänker mycket ibland och ibland lite. När jag väl var framme vid den stora gallerian (i vad som tycks vara ett lite fashionabelt shoppingkvarterer) var jag grymt trött, svettig, törstig, hade skavsår, mådde dåligt över mina reskläder och otvättade hår när jag såg alla hippa japanska brudar i tajta jeans och blommiga blusar. SKIT SAMMA. Jag BRYR mig inte!

Den smärtan hade varit noll och ingenting om jag bara fått min kabel. Fanns det nån kabel? Nej.

Jag går hela vägen till tågstationen. Jag är ju ändå så pass nära och kan ta bussen därifrån för en tiondel av kostnaden för taxin. Hoppar på rätt buss efter att ha dubbelcheckat i infodisken (återigen INGEN som hört talas om International House....). En äldre PRO-herre hojtar till "Welcome to Kyoto, I hope you'll have a pleasant stay!" när vi möts i utgången "Arigatou gozaimasu!" kontrar jag med på mitt bästa uttal. Väl på bussen tycker jag att det börjar ta lite aningens väl lång tid innan vi är framme så jag frågar nervöst en tant bredvid mig om vi redan passerat min hållplats - nej, nej, ingen fara, hon skulle av på samma. Och vilken bra japanska jag pratade! (Vi har tydligen väldigt lika kroppsspråk eftersom allt jag sa var namnet på min hållplats och pekade först i bussens färdriktning och sedan motsatt riktning, haha!). När vi väl kommit av bussen var hon mycket mån om att jag visste åt vilket håll jag skulle (jag kännde igen korsningen och de små närbutikerna). Vi tittade på kartan länge och väl och jag förklarade att jag visste precis hur jag skulle gå för det låg alldeles om hörnet.

Efter utflykten köpte jag mig välbehövd duschcreme, gick hem och pustade ut.

Och här sitter jag nu, med ett batteri som sakta laddas ur medan min förtvivlan växer sig större och större...

Shugakuin

2007-08-02T20:50:00.002+09:00

Jag tar mig friheten att hoppa in i en taxi. Jag tänker sannerligen inte lära mig busslinjer med en 20 kg resväska plus ryggsäck i släptåg.

Taxichauförren blir överlycklig när jag efter mycket om och men lyckas få fram telefonnumret till studenthemmet. Shugakuin International House har ingen bekant klang hos NÅGON här i stan. (Utom en stackars datanisse som jag kommer till i ett senare inlägg).

Jag har för övrigt glömt att nämna hur VARMT och FUKTIGT det är här! Så fort man klev ut från flygplatsens väl fungerande AC så öppnades varenda liten por över hela kroppen. Needless to say, jag vill duscha. Snabbt. TAXI!!

Vi kommer fram 45 minuter tidigare än vad jag beräknat. Därför ombeds jag vänta i loungen (utan synbar orsak... förutom att jag angivit 13.00 som anokmsttid). Jag somnar nästan i fåtöljen... så mjuuuuk.... men sansar mig snart när jag inser att de inte bett mig vänta för att sedan komma ut och tala om att "nu har vi tid att ta emot dig". Jag får minsann själv inse att nu är kl 13.00 och min stund är här. Får en hög papper, lämnar tillbaka en hög papper, får mina nycklar och så bor jag då i Japan. Telefon klart, internet funkar... men....

Tåget HARUKA

2007-08-02T20:50:00.001+09:00

Innan man får kliva ombord städas tåget och min första bisarra upptäckt sker. Sätena roterar. Flygplatsen är ändhållplats och gubevars att man skulle måsta åka BAKLÄNGES tillbaka till Kyoto! Nädu, det har de rådit bot på i det här landet!

Prick 10.16 (varken förr eller senare) sitter jag i mitt reserverade säte och rullar iväg.

Mot Kyoto....

Kansai International Airport

2007-08-02T20:49:00.000+09:00

Planet var inte alls fullsatt. Fast jag hamnade i alla fall bredvid en äldre fransman som var på väg för att hälsa på sin femåriga dotter i Japan. Hon var tydligen inte glad att han skulle komma för Japan var "hennes" - en känsla jag abolut inte delar (kom hit NU!!!). Vi tittade båda på varandra och nickade, klart att vi snor varsin egen stolsrad att sträcka ut på! Dessvärre bestod "min" rad bara av två säten så det blev inte mycket utsträckning där men ändå klart bättre än att trängas med en 50-årig, skäggig småbarnspappa.

På flyget serverades en halkig måltid med kyckling och grönsaker. Pinnar eller bestick var valfritt men jag satsade stenhårt på pinnar och lyckades inte gå ur kampen med bordskicket i behåll... Till detta serverades kalla spenatnudlar och någon slags gurkröra. Allt var förvånansvärt smakligt för att vara flygplansmat - en eloge till Finnair. En annan fördel är att svenska ju är ett officiellt språk i Finland så alla meddelanden lästes upp på inte mindre än fyra språk (finska, svenska, engelska och japanska). Coolt.

Jag på flyget.

Det visades en rad mindre högklassiga filmer - (Next dubbad på japanska, nån fånig japansk film om tidsresor och slutligen nåt amerikanskt svammel som jag inte ens kommer ihåg vad det var). Jag fick INTE se Love and honour som mina förhoppningar var när jag först öppnade foldern. Den filmen visas bara i andra färdriktningen... undrar om de bytt filmer till jul?

Med så lite stimulans i filmväg tycker man att sömn hade varit bra att samla på. Icket. Går ej. Flygmotorerna mullrar, filmskärmen flimrar och klockan är ju egentligen inte mer än 21 svensk lokal tid när jag börjar räkna efter. Men det blir inte bättre efter det heller. Jag sätter mig tillslut upp när frukosten serveras.

Därefter landar vi snart.

Japan är jättefint uppifrån luften... man ser den där klassiska vyn av grönskande dimmiga kullar som reser sig ur vattnet... sen ser man också otrooooligt stora städer som breder ut sig under vingarna och fiskebåtar i mängder. Allt man föreställt sig på en och samma gång!

Några rulltrappor, skyttlar och "foreigners" pilar senare har jag slutligen passerat visumkontroll, hämtat ut min väska, utnyttjat en onaturligt väldoftande toalett och passerat tullen. Dags att ta tåget till Kyoto. Inga problem, fixar till och med en gratis stadskarta av en vänlig turistinformationstjej och knatar vidare till tågbiljetterna.

Avfärd

2007-08-02T20:23:00.000+09:00

Efter en natt fylld av märkliga drömmar och tvära uppvaknanden var det dags att lämna Uppsala.

Jag fick skjuts av min kompis Louise som skulle lämna av sina föräldrar på Arlanda samma dag. Det passade ju alldeles utmärkt att jag hängde på i samma veva! Väntetiden på flyget till Helsingfors blev lite lång och man hann tänka många tankar innan det var dags att kliva ombord. Till råga på allt så var avgången försenad 30 min! Det var jag, en och annan svensk och ett helt gäng japaner i varierande karaktär - coola killar, söta par, högljudda PRO-motsvarigheter...

Det tar inte alls lång tid till Helsingfors, bara 40 minuter! Och bäst av allt är att det ligger i rätt riktning så man slipper omvägen ner i Europa. I Helsingfors passerade man passkontrollen innan man fick komma till gate 30 med avgång Osaka, Kansai.